Archives

Magnus 1894, Anarkism, Norrlandsposten

Anarkistlagarna stå kvar

I franska deputerarkammaren väcktes i måndags Gérault Richard förslag om upphäfvande af de lagar, som antogos efter anarkistattentaten 1893 och 1894. Han påyrkade förslagets snara behandling, enär dessa lagar voro riktade mot de sanna republikanerna. Justitieministern bekämpade förslagets snara behandling och påpekade, att de ifrågavarande lagbestämmelserna icke gifvit anledning till missbruk. De hade tillkommit för att skydda landets medborgare. Förslaget om snar behandling blef därefter med stor majoritet förkastadt.

Norrlandsposten 24 maj 1894

Magnus 1894, Anarkism

Anarkist-typer

Det finns-skrifvert Georg Fuchs i Berl. Tagebl. – anarkistiska gourméer, personer, som i anarkismen funnit hvad de förgäfves sökte annorstädes: de estetiska, erotiska, nervösa sensationer, som uppägga deras förslöade nerver. De taga ingen del i propagandan, de vilja blott se på och ”njuta”. Men de äro dock icke farliga, tvärtom; då de, åt hvilka de bestående förhållandena lämna rika gåfvor, med äckel vända sig från kulturen, hvad skola då de sämre lottade, de ”arflösa”, tänka om dessa förhållanden?

Här framträder anarkismen som en produkt af rasförfallet. För att förstå dessa och andra typer måste man utgå från franska förhållanden.

Under förfall- eller dekadensperioder erbjuda de lägre folklagren ett hemskt skådespel. ”Panem et circenses!” (bröd och lustbarheter) ropas det genom gatorna; och förvägras detta, så bereder massan sig med makt sina orgier, samlas till plundring, förstörelse, brand och blodutgjutelse.

Under sådana förhållanden uppväxer den anarkistiske förbrytaren. Ty nästan alla dessa förbrytare härstamma från de lägre folklagren, men först genom växelverkan mellan dem och de teoretiska, bildade, andligt öfverlägsna nihilisterna blifva de hvad vi se dem med vara.

Man kan bland de anarkistiska förbrytarne urskilja fyra typer.

Först kommer Ravachol- typen, blods- och våldsmannen, åt hvilken anarkismen lämnar tilldredsställande af hans innersta och starkaste djuriska drifter.

Därnäst Henry-typen, som har historisk betydelse och historiskt ursprung. Henrys far sköts som kommunard, och sonen hämnade honom. ”Han har hämnat sin far!” utbrast Henrys mor vid underrättelsen om hans skräckdåd.

Synnerligen karaktäristisk för den dekadenta pöbeln är typen Valliant, helt och hållet erinrade om den byzantiska tidens förbrytare, som mördade af fåfänga och begär att blifva ”ryktbar”.

Den fjärde typen är Caserio, den mystisk-fanatiske svärmaren. Han lämnar det bästa exemplet på, att anarkismen har en förhistoria uppifrån och icke tvärtom. Caserio och äfven de andra typerna äro otänkbara utan sammanhang med de anarkistiska ”gourméerna”.

Hallandsposten 15 augusti 1894

Magnus 1894, Anarkism, Nyaste Kristianstadsbladet

Bref från Paris

Den 9 aug.

Den, som är fallen för auktoritetstro och som tillika har kvar föreställningen, att allt som ärp tryckt också är sant, framför allt hvad som är tryckt i tidningarna – jag menar här Paristidningarna af en viss sort – skall ej vara fri från föreställningen, att den franska anarkistlagen tillkommit genom ett våldförande af allmänna meningen.

Dessa tidningar, hvilka nu larma som om en riksolycka låge förborgad i denna lag, är dock ingenting annat än ett eko af den våldsamma oppositionen mot lagen i deputerade kammaren, där scener tillställdes, hvilka i vild råhet öfverträffade, allt, hvad man i den vägen där sett, äfven under boulangerska stormperioden, då bläckhornen begagnades såsom kastkroppar och muntliga förolämpningar haglade om öronen.

Aldrig har dock Parispressen stått mer främmande för landets opinion än i denna sak och aldrig har den för sämre pris förrådt sin vackra uppgift att vara sitt folks språkrör och kulturella vägvisare.

Det är sant, att undantagslagar äro ett oting, ett vapen med två eggar, för hvilka den ideella statsläran varnar. I mitt personliga umgänge har jag också träffat på många tänkande män, som strängt klandrat lagstiftningens inledande på denna väg. Men de ha alla, stälda inför valet mellan att afstå från anarkistlagen eller att frånhända samhället dess nödvärnsrätt gent emot samvetslösa förbrytare, måste låta den teoretiska satsen fara för det praktiska krafvet.

I denna situation är samhället likstäldt med den enskilda personen. Ingen enskild låter utan motstånd och försök till försvar lemslå eller mörda sig. Staten, med plikt att skydda alla, kan så mycket mindre göra det.

Därför har anarkistlagen tillkommit som ett verksamt försvarsvapen i statens hand.

Skall den uppfylla sitt ändamål?

Till god del, det tager man som alldeles säkert. Eljest skulle dess tillkomst ej framkallat så våldsam oro hos dem, som däraf ha något att frukta. De ifriga försöken å deras sida att få den misstänkt, såsom innebärande en direkt och stor fara för tidningspressen, för yttranderätten och tryckfriheten, ha mötts med köld från hela det sunda och idoga Frankrikes sida. Endast den anarkistiska pressen och de tidningar hvilka, liksom de förvildade individerna, ställt sig utom samhället och dess lagskyddade ordning, ha däraf något att frukta.

Att anarkisterna äro ytterst förbittrade öfver, att rannsakningerne med dem ej får offentliggöras i tryck, hvilket icke är detsamma som att de ske hemligt, kan man väl förstå. Dessa så kallade ”läror”, som i saknad av innehåll ha sin betydelse endast i det buller, hvarmed de predikas för narrar, dumhufvuden och rotstungna viljor, få hädanefter icke den reklam, som kan ligga i deras offentliggörande i sammanhang med rättsförhandlingarna. Möjligheten att vinna en martyrgloria är däremot försvunnen.

Den pågågående [sic] stora anarkistprocessen tilldrog sig i början av den lifligaste uppmärksamhet, som likväl aftagit sedan man kom underfund med rätta karaktären hos de svarande parterna.

Hvilken samling! Förlorade existenser, försvarslöse och brottslingar allesamman, de flesta förut straffade. En skön kärna för en ny, frisk samhällsordning!

Svensken Agelii, som också befinner sig i samlingen och på hvilket det bekanta uttrycket passar att ”han själf säger sig vara artist”, gör en synnerligen slät figur som en sparf i trandansen. Han har uppenbarligen af pur sysslolöshet och utan brottsliga afsikter kommit i slang med  detta andliga och borgerliga slödder.*)

Bekantskapen blef ingången a fästetiska skäl, säger han själf. Han ville ha pikanta modeller. Emellertid har han hos sog dolt en af polisen efterspanad anarkist med vetskap om dennes förhållande. Huru pass han i öfrigt varit inne i de anarkistiska affärerna, håller han försiktigvis hemligt. Kanske har han ingenting att tala om.

Utan denna anarkistprocess skulle vi här icke ha någonting, som störde hvardagslifvets lugn

De deputerade ha rest hem för att stå examen för sina valmän, en svårt dust för många, som motsatte sig försvarsåtgärden mot anarkisterna. Presidenten Casimir Périer har rest till sitt landtgods att skaka hand med sina hederlige bönder. Landet är sysselsatt med det hugnesamma arbetet att inberga en god skörd, parisarne ha flyttat till landet och badorterna och hvimlet på stadens gator i en tropisk temperatur uppehålles af främlingar.

Roligt ha de ändå, påstå de. Ja, hvad de måtte ha roligt!

S.

*) Telegrafen har meddelat, att Agelii af domstolen blifvit frikänd.

Red. Anm

Nyaste Kristianstadsbladet 16 augusti 1894

Magnus 1894, Aftonbladet, Anarkism

Striden mot anarkisterna

Striden mot anarkisterna. I lördags dömdes af jurydomstolen i Paris en af de förnämsta »teoretiska» anarkisterna Jean Grave. Denne var anklagad för att vara för att vara författare till ett arbete med titel »Det döende samhället och anarkien», att hafva eggat soldater till olydnad, att hafva förhärligat mord och stöld och hafva uppeggat andra till dessa brott. Såsom vittnen uppträdde den berömde geografen Elysée Reculs och medarbetarna i Le Figaro Octave Mirbeau, Paul Adams och Bernard Lazare. Domen lydde p 2 års fängelse och 1,000 frcs i böter.

I lördags företogos husvisitationer hos fem anarkister i Paris. Tre anarkister arresterades.

Aftonbladet 27 februari 1894

Magnus 1894, Aftonbladet, Anarkism

Franska och italienska anarkister

En mängd franska och italienska anarkister ha efter det anarkistlagarna i Frankrike och Italien trädt i kraft, begifvit sig till Schweiz. Zürich, Genève och i synnerhet Lugano lära ha blifvit de främmande anarkisternas tillflyktsorter. Vistelsen i republiken Schweiz kommer dock näppeligen att varde de landsflyktige vidare behaglig, ty dels har ju också detta land fått en ny anarkistlag, som eg ger de andra ländernas undantagslagar stort efter, dels gör den schweiziska polisen, understödd af franska och italienska detektiver sitt bästa i att oroa de objudna gästerna så mycket som möjligt. De äro föremål för den skarpaste iakttagelse, och hvarje deras steg bevakas noga. Polisen i Schweiz tror sig veta, att de tillströmmande anarkisterna stå i lifligt meningsutbyte med dem af sina meningsfränder, som begifvit sig till England.

Aftonbladet 7 augusti 1894

Magnus 1894, Anarkism, Vestmanlands Läns Tidning

Förhörsdomaren Meyer

Förhörsdomaren Meyer, hvilken hade fått i uppdrag att leda förhören med de omkring 300 franska anarkisterna, som anhöllos vid mass arresteringarna i början af året, har nu afslutat sina arbeten, och samtliga dokumenter i saken hafva genomsetts af generalprokuratorn.

I dagerne kommer att meddelas, mot hvilka af de anklagade rättegången skall fortsättas, och jetteprocessen antages kunna taga sin början redan de första dagarne i juli. Den kommer att omfatta minst 50 anklagade, bland andra Sébastian Faure, Fénéon, Matha, Jean Grave m. fl. af anarkismens teoretiker, hvilkas försvar inför rätten ej kan undgå att gifva förhandlingarna ett sensationellt intresse. Endast Paul Reclus kommer man att sakna; det har ännu ej lyckats polisen att upptäcka hans tillflyktsort. Saken måste, hvad honom vidkommer, föras »in contumaciam».

I gengäld hafva de franska domstolarne nyligen fått en af bomb-attentens hufvudmän. Mennier, ställd inför sig. Han vidhåller i fängelset , att han är alldeles oskyldig till den förbrytelse, attentat mot restaurant Véry, för hvilken Seinejuryn enligt hans påstående dömt honom till döden endast till följd af falska angifvelser af Marie Delange och Bricou (den som dömdes skyldig till att hafva lånat sitt rum till bombens fabrikation). Men de föreliggande bevisen på, att det var han, som den 24 april 1892 kastade bomben i Véry-restauranten, efter ett egenhändigt hafva antändt den i en beqvämlighetsinrättning utanför på gatan, äro i sjelfva verket så afgörande att den nya juryn, inför hvilken han kommer att  ställas så snart som möjligt , näppeligen kan antagas skola underkänna den förstas dom.

Vestmanlands läns tidning 30 juni 1894

Magnus 1894, Anarkism, Sydsvenska dagbladet

Anarkistprocessen i Paris

(Bref till Sydsv. Dagbl.)

Paris den 10 Aug.

Dagens aktualitet här nere är utan tvifvel ofvannämnda process, hvilken huru den än må utfalla, alltid eger betydelse som den mest omfattande process, för hvilken de franska anarkisterna hittills varit utsatta. Förut plägade polisen efter hvarje attentat göra ett stort notvarp, fängsla en massa af de mest kända och komprometterade comagnons – för att ofördrölligen efter några dagar försätta dem på fri fot igen. Efter mordet på presidenten Carnot har man ändtligen beslutit sig för att taga itu med hårdhanskerne; på sjelfva presidentens begrafningsdag arresterades två hundra anarkister, af dessa behöllos åtminstone trettio inom lås och bom, och med dem kommer man nu att göra upp räkningen. Den nyligen voterade anarkistlagen skall för första gången tillämpas och straffet blifver nog för mången deportation, icke till Nya Caledonien hvars härliga klimat liknar Rivierans, tan [sic] till det franska Guyanas febermättade träsk. Processen drager antagligen ut ännu en vecka.

De fleste bland dessa anarkister voro förut af polisen, af alla invånare i sitt qvarter ökända som sådana; de dolde sig alls icke, långt derifrån; de gingo omkring ständigt skrytande med sina åsigter och försummade aldrig att med yttersta vålsamhet slunga ut dem offentligen. De gingo trygga i sin oantastlighet och tilläto sig ett utmanande sjelfsvåld; hvad riskerade de? att kastas på dörren vid ett folkmöte, att häktas under några timmar efter ett attentat. Inför poliskommissarien förklarade de helt morkst; jag har aldrig slungat en bomb, ej heller fabricerat sådana, och om motsatsen kan ni ej öfverbevisa mig; jag är visserligen teoretisk anarkist, men det måtte väl vara min rättighet… Det är ej längre deras rättighet, blott att uttala sina anarkistiska idéer, kan nu kosta fängelse, att umgås med anarkister kosta deportation. Slappheten mot anarkisterna var förut gränslös, deras skribenter och folktalare fingo då skräna så mycket de orkade; man ville ej tro på att de voro så farliga. Det har fordrats ej ett, men tio attentat, och slutligen ett så oerhördt och upprörande fall som mord på sjelfva statschefen, för att bevisa nödvändigheten att ej blott straffa efter attentatet, men ock söka förekomma det. Men vill man angripa anarkismen i rötterna, måste man oskadliggöra dem som utså det anarkistiska utsädet, dess skriftställare och talare, de teoretiserande anarkisterna.

De förnmämsta bland dem äro Jean Grave, Sebastin [sic] Faure, Paul Reclus, hvilken sistnöämnde befinner sig på flykten. Men de andre äro nu på de anklagades bänk och jemte dem en hel del af deras disciplar, unga dekadentpoeter med öfverretade hernor, af dessa som efter Vaillants afrättning vallfärdade till »matyrens» graf. Om den ultramoderataste, dekandenta, symbolistiska konsten och litteraturen kan vidlyftigt resonneras för och emot; men är icke det ett underligt talande faktum att den unga, riktigt ytterst moderna, riktigt genomraffinerade framtidshjernan oundvikligen och konsekvent slutar med ren anarkism. Vårt fin-de-siècle kommer utan tvifvel att af framtidens hjstorieskrifvare betecknas som en af de mest sjukligt nervösa perioder och dess kultur som förderfvad. Anarkismen är den giftiga växt som skjuter upp ur öfverretningens , öfvercivilisationens jordmån. Hvad finner man i den konst, den literatur som proklamerar sig vara morgondagens? Icke sundhet, icke klarhet, ingenting stort, enkelt, robust, men en utomordentligt raffinement, en utsökt finess, en sensibilitet, en nervositet som visserligen kan verka helt charmant, kan ingifva beundran men alltid på samma gång oro. Tag alla konstnärer som äro på modet eller som givetvis skola komma dit, de likna hvarandra; hos alla är begåfningen sjukligt briljant. Några af dem, hvars öfverdådiga stil, hvars obestridliga intelligens fängsla hela Paris, äro i princip förklarade anarkister. Andra, hvilka ej gifva sig in på de sociala spörsmålen, äro lika fullt anarkister i sina psykologiska studier- ja, till och med när de göra till sin specialitet att skildra en verldsdams känslolif. Ty de vända sig negativt mot allt, resonnera bort, vända ut och in på allt; intet står fast; de vilja förändra måttstocken för godt och ondt; strecket mellan det enkla rätta och orätta består ej längre för dem, den naivt hederlige blifver under deras subtila observationer en idiot, eller ett kräk, eller en egoist af värsta sort, reta af en usling; ingen brottsling finnes den de ej kunna göra intressant som fenomen, ja sympatisk som en martyr, ett offer för samhället, för sin far, sin mor, för sig sjelf, för allt, för Gud eller för djefvulen. Men anarkismen begynner, då alla moraliska värden, de enklaste, de mest naturliga, mest solkara, underkastas en diskussion i detta negativa syfte.

Sydsvenska dagbladet 14 augusti 1894

Magnus 1894, Anarkism, Svenska weckobladet

Hvad  betyda detta?

Det har nu en tid varit tyst med bombattentat eller åtminstone med ohyggligt värksamma sådana, men man har däremot fått upplefva andra gräsligheter. Det är endast några dagar sedan italienske konseljpresidenten var utsatt för ett mordförsök, som dock aflopp utan följder. Nu kommer den ohyggliga underrättelsen, att den som haft om hand den värställande makten i Frankrike, presidenten Carnot, blifvit mördad.

Alt pekar hän på att det är anarkismen, som gjort en af sina kraftyttringar. Gent emot de brottslingar, som lömskt spridt död och fasa – en Ravachol – en Henry -, har Carnot ej kunnat förmås, trots alt hat, att utöfva sin benådningsrätt, och man har därför rätt att misstänka, att mordet är anarkismens hämd på den republikanske statschefen och handhafvaren af republikens högsta makt.

Men mordet har nog också en annan innebörd. Dolkstöten var nog riktad lika mycket mot den bestående ordningen som mot personen-presidenten Carnot. Det var nu äfven samhället, som skulle känna stöten.

Det kan ju ej förnekas, att mycket ej är som det borde. Samhället har många sidor, som äro dåliga, och begår många orättvisor mot sina fattiga medlemmar. Alla partier sträfva ju dock att på sitt sätt förbättra ställningen. Anarkisterna anse förbättringen komma genom samhällets tillintetgörande.

Förkunnarne af den ohyggliga läran erkänna intet fosterland liksom de ej vilja veta af begreppet refomer. För dem är alt, som representerar samhället, en fienden, mot hvilken de anse sig böra föra krig. Och deras sätt att föra krig är det lumpnaste, det afskyvärdaste. Det är lönnmördarnes sätt att gå till väga – bakslugt, fegt och illvilligt. De taga icke hänsyn till att de drabba äfven de oskyldigaste.

Och hvad åstadkomma de? Ett låttande af de tryckande banden och de förtrycktas förlossning? Nej! De åstadkommer endast nya tvång, nya bördor, nya band. Hvarje nytt mordförsök, hvarje upprepadt bombattentat, det må ha följder eller ej, drifver endast lagstiftningarne steg för steg bakåt.

De som vilja åt folkfriheten, få med dylika åtgärder nya kort på hand för stiftande af nya tvångslagar. Inför dylika fakta gå de tveksamme öfver.

Vi äro förvissade att presidentmordet i Lyon skall il hela Europa, vårt land ej undantaget, vara signalen till restriktiva åtgärder. Man skall börja med anarkistlagar, men sträfva längre och – lyckas.

Ingenting är för politiken farligare och mer förryckande än känslostämningar, men dylika illdåd äro just lämpade att framkalla sådana känslostämningar. Ty med fördömandet af ogärningarna kommer alltid tanken på förekommande af andra. Och det är icke så aldeles visst, att man je därvid tager miste om både medlen och – målet.

Anarkisternas illdåd betyda altså, synes det, ingenting annat än en fortgående reaktion, som med hvarje nytt dåd får nya krafter.

Franska republikens president

Sadi Carnot mördad.

Under måndagen hitkom den lika öfverraskande som sorgliga underrättelsen, att franska republikens president Marie François Sadi Carnot blifvit mördad.

Denna hemska katastrof inträffade i söndags afton kl. half 10 i Lyon efter en bankett, som hållits i därvarande handelspalats med anledning af en utställning. Efter bankettens slut tog Carnot sin plats i sin vagn, hvilken öppnade raden av vagnar. I samma vagn befann sig äfven prefekten af Rhône. Då vagnen satt sig i rörelse rustade en person upp på fotsteget och stötte en dolk i bröstet på Carnot,´som segnade tillbaka i vagnen. Rhôneprefekten tilldelade våldsvärkaren ett slag, så att han föll till marken, hvarefter folkmassan, som i början stod slagen med skräck, ville lyncha honom. Polisen måste skydda honom.

Dolkstygnet träffade i närheten af hjärtat under hederslegionens stora kors.

Den sårade presidenten fördes i döende tillstånd till prefekturen, där han kl. half ett på natten till måndagen afled i närvaro af en del framstående män och närmare vänner. Han bibehöll sansen till det sista.

Upphetsningen i Lyon var stor.

Mördaren är en helt ung man och uppgifver sig vara italienare samt heta Cesario Giovanni Santo. Han hade först på morgonen ankommit till Lyon.

Svenska weckobladet 26 juni 1894

Magnus 1894, Anarkism, Dagens Nyheter

Före anarkistdomen

(Från Dagens Nyheters Paris-korrespondent.)

Paris den 12 augusti.

»De trettios» rättegång artar sig till en fullkomlig succès för – de anklagade. Man förespår frikännanden för den unga anarkistiska intelligensaristokratien, Chatel Fénéon samt vår landsman Agelii m. fl.*) Deras advokater har vändt all deras anarki i skämt och fått jurymännen att draga på min. Bouguereau, son till den bekante målaren, är Ageliis advokat. Hans klient synes i sjelfva verket vara den obetydligaste och ofarligaste af hela samlingen, och hans försvarare framhåller, att han idkat sina studier i Paris med understöd af konung Oscar (?). »Agelii», utropar han, »men det är en kunglig anarkist!» Man skrattar, och det har man redan gjort åt hans vän Chatel, då dennes advokat läste upp ett bref från Clovis Hugues. »Jag har gjort Chatels bekantskap på omnibustak. Våra yfvigt svallande hår hade förstått hvar andra. Artistperukerna bilda ännu ett konstnärligt föreningsband, qvarlefvande från den gamla kära romantiska tiden. Chatel har berättat mig om sina strider och sina förhoppningar. Det är en mild drömmare, hvars enda brott är att drömma.»

Men jemför nu »de trettios» process med »de trettons» under kejsardömet. En tyrannisk regering drog 1864 tretton republikaner inför rätta, och bland dem voro Carnots far, Lazare-Hippolyte, samt Floquet, Ferry, Herrison m. fl. af vår republikanska periods bästa namn. Deras advokater voro en Jules Favre, en Grévy, en Berryer, en Arago. Och i dag se vi Sebastien Faure, Jean Grave, Ortiz och andra vänner, beskyddare och mästare för Vaillant och Emile Henry, på samma sätt förföljda som dessa präktiga republikaner för trettio år sedan. Precis samma förhållande, eller hur?**)

Dessa idealister, som man ej vill låta drömma i fred, äro milda som lam och fylda af kärlek till brädden. Jean Grave, anarkismens förste apostel, »skulle ej vara i stånd att göra en mask för när». Alla anarkister äro höga, rena skepnader, det yppersta af tanke och hjerta, som vår tid eger. Främst bland dem står geografen Elysée Reclus, farbroder till den eftersökte Pau Reclus. Vaillants vän, Elysée Reclus är anarkisternas stora trumf. Generaladvokaten har läst upp ett bref från det ena stora snillet till det andra, från Elysée Reclus till Jean Grave. Låtom oss citera några partier:

Anarkisten Pini har begått stöld, hur måste man betrakta hasn tilltag, är han en vulgär tjuf eller allt fortfarande en ädel anarkist? Reclus skrifver:

»Om den som man kallar tjuf i sjelfva verket ej är annat än en hämnare af samhällets orättvisor, en man som vill utöfva rättvisa, som återskänker arbetet hvar arbetet tillhör, som skrattar åt de gamla fördomarne för att göra sin lilla revolution efter sin lilla förmåga, böra vi applådera af hela vårt hjerta och uppskatta det storartade exempel han gifver oss!

Och längre fram:

»1) Ha arbetarne samfäldt rättighet att återtaga alla produkter af sitt arbete? – Ja, tusen gånger ja; detta återtagande är revolutionen, och utan den kommer man ingenstädes!

2) Har en del af arbetarne rättighet att att återtaga så stor del af sina produkter, som de kunna? – Naturligtvis; då man ej kan göra den stora, hela revolutionen, gör man åtminstone den lilla, så vidt man kan.

3) Har den enskilde individen rätt att personligen återta sin del i det samfälda goda? – Naturligtvis. Hvarför erkänna egendomen i detalj, då man er erkänner den i massa! Han har då absolut rätt att återtaga, att ”stjäla”, som det kallas i vulgärt språk».

Detta är kungsord. Hvem uttalar dem? – Ingen mindre än sjelfve Elysée Reclus, en af samtidens största tänkare, en auktoritet inför hvilken alla idioter, som ej älsa att bestjäas, ej heller att springa i luften, måste böja sig, – en man, som skrifvit den fullständigaste geografi vi besitta. Hvilken skada att ej Eiffel är anarkist! Det hae varit en trumf! – se der en, hvars dom i de högsta frågor måtte gält någonting, se der den store djupe filosofen, en ingeniör, som byggt det största jerntorn i verlden, 300 meter högt.

Anarkisterna åberopa sig som bekant på Kristus. De nyaste forskningarna ha ådagalagt, att Frälsaren var verldens förste anarkist. »Om dynamiten funnits till på Jesu tid, skulle han ej ha drifvit ut syndaren med gissel, utan kastat en bomb i templet.» Det har jag läst i Echi de Paris, signeradt af ett glänsande namn, inför hvilket jag naturligtvis höjer mig. På kristlig grund stå i synnerhet Jean Grave och Sebastien Faure, och den senare blandade nu in litet kristendom i sitt försvarstal. Detta har, så väl som nästan allt det öfriga, fått publiceras in extenso, och den nya anarkistlagen har hittills visat sig ytterst föga generande för pressen.

Sebastien Faure var den anarkistiska sakens profryttare, beständigt genomlöpande hela Frankrike, hållande föreläsningarna i hvarje stad. Han är en glänsande folktalare, och det säges att han härför mycket profiterar af sin uppfostran hos jesuiterna, hvilka särskildt velat utveckla hans tydliga oratoriska gåfvor; ty Sebastien Faure är af välbergad familj och har åtnjutit en ortodox uppfostran. Han är den habilaste i att göra propaganda, hans språk är varmt, eldigt och medryckande; också prisas hans försvarstal af i går som något förträffligt, det ej den styfvaste advokat kunnat göra bättre.

»I vanliga fall», säger han, »frukta de anklagade domens timme. Jag åter igen afvaktade med otålighet tillfället att försvara mig inför hederliga och samvetsgranna män. Min advokat har bevisat min materiella oskuld, jag sjelf bevisar min moraliska. Det rör min heder, och jag begär att få försvara mig. Man har af anarkisten gjort ett porträtt, som är en karrikatyr, och man har sagt: Ab uno disce omnes! Men jag har samvetet rent, hjertat och händerna rena.

Man har framstält mig som hatets apostel, allt för feg att sjelf begå de brott till hvilka jag uppmanar. Nå väl, I måsten lära känna mig och mina doktriner, de idéer som besjäla mig. Först derefter kunnen I döma rättvist. Annars dömen I mig som om I dömden kristendomen efter inqvisitionen. Var Torquemadas kristendom den samma som Saint Vincent de Pauls? Man kan vara reppublikan som Lafayette eller som Marat. Grefve de Mins socialism är annat än Jules Guesdes. Sebastien Faures anarkism kan ej vara den samma vissa andras. Och se här mina doktriner…»

Men domstolens president förbjuder honom att utveckla dem. Inga teorier. Sebastien Faure måste nöja sig med att flammande försäkra, att hans ideal är kärlekens och rättvisans ideal. Han är ej en uppviglare, som vädjat till de sämre lidelserna, utan en föreläsare, som vädjat till förnuftet. Han är en man som läst, sett, observerat och förstått, hvilken lider med allt lidande, gråter med allt som gråter. Han är en såningsman, med händerna fulla af sanningar, dem som han utsår i fåran. Han är en läkare som söker botemedlet, i det han riskerar sitt eget lif. Han slutar med en glänsande appell, begärande frikännande eller lifstids fängelse, inga halfmesyrer.

Hans tal har gjort en kraftig effekt; jurymännen äro djupt skakade. Det är kanske ingen som efter dessa bravader påminner sig vissa fakta: att Léauthier, som stötte ned serbiske ministern i Paris, varit Faures älsklingslärjunge, att han dagen före attentatet bekänt för sin mästare sin plan att sticka ned förste bäste »bourgeois» och vunnit hans erkännande; att Sebastien Faure efter brottet skref till honom i fängelset: »Ni är en man, min unge vän, som visat en beundransvärd karaktersstyrka, en man som vet hvad han vill». Detta är ett exempel, ett absolut ådagalagt faktum, och ej det enda af samma slag. Äfven Sebastien Faure har filosoterat [sic] öfver stölden, men kommer till ändå vackrare resultat än Elysée Reclus. Efter Pinis stöld skrifver han i sin tidning i Marseille, »att stöld under alla omständigheter är mer än berättigad, är lofvärd – till och med när tjufven använder det stulna till ett lätjefullt lif eller till att exploitera sin nästa». Låtom oss ej fästa oss vid deras hänsynslöshet, låtom oss endast beundra de anarkistiska filosofernas utmärkta logik. Att exploitera andra är således förträffligt, men dessa förhatade »bourgeois», som lära exploitera folket, äro ju då i sin fulla rätt.

Anarkisterna tyckas lägga starkt an på att draga in alla verldens bofvar, tjufvar och mördare i sina led. Dessa skola naturligtvis med förtjusning omfatta tillfället att spela en genomgripande social roll och sålunda kasta ett nytt skimmer öfver sitt hedervärda skrå. Den som vridit halsen af en stackare på de yttre boulevarderna eller helt enkelt och simpelt knipit klockor ur folks fickor kommer naturligtvis alltid att ha gjort det »för sitt parti» och spela rollen av »martyr» inför domstolen. Han kommer att hänvisa till sin bekantskap och med Paul Reclus eller Sebastien Faure och kalla sig »ideolog».

Enligt polisens uppskattning räknar brottets armé i Paris, utom skökorna, 30,000 soldater, hvilka naturligtvis alls ej begära bättre än att göra slut på så många »bourgeois» som möjligt och som kunna lemna anarkismen en fruktansvärd förstärkning.

Osborne.

*) Såsom man sett af ett telefram, har detta äfven inträffat.

**) Läsaren finner lätt, att vår korrespondent här likasom på flera andra ställen skarpt ironiserar det naiva upphöjandet af anarkismens bofhjeltar och deras profeter.

Red. af D. N.

Dagens nyheter 17 augusti 1894.

Not: Så vitt jag kan avgöra är det här första förekomsten av uttrycket “de trettios process”.

Magnus 1894, Anarkism, Stockholms Dagblad

Anarkistprocessen

I anarkistprocessen har allmänna åklagaren Bulot i dag fortsatt den »requisitoire» han begynte i går eftermiddag. Som man vet, yrkar åklagaren mot några strängt straff, bland dem Grave och Faure, mot några straff, ehuru han ej motsätter sig förmildrande omständigheter, och mot några nedlägger han åtalet. Artisten Agneli (Aguelii) hör till den andra kategorien. I sitt anförande i dag förklarade hr Bulot, att Agneli varit trogen medarbetare åt Chatel, och i La Révolte signerat diverse artiklar och notiser, hvari han vädjat till »kamraternas» offervillighet för att understödja tidningen. Generaladvokaten gaf också del af bref, hvilka skulle visa att Agneli stått i flitig förbindelse med belgiska anarkister, tillhörande dem, som mest verkade för en »propaganda par le fait»-

Stockholms Dagblad 13 augusti 1894