Förhören i den stora anarkistprocessen i Paris äro nu slutade. Referaten som lemnas i de franska hufvudstadstidningarna ärop svårt lemlästade, ty det har förbjudits att offentliggöra förhören med Jean Grave och Sebastian Faure, de båda intressantaste af de häktade anarkisterna.

Ur de franska tidningarnas spaltlånga referat meddela vi efter den danska »Politiken» följande:

Den unge författaren Chatel förhördes.

— Det offentliggjordes i ”Revue libertaire”, hvari ni var redaktionssekreterare, ytterligt våldsamma artiklar.

— Jag var helt och  hållet främmande för dem. Hvar och en af redaktörerna hade sitt eget område. Hvad mig angår, är jag en oafhängig, en individualist, motståndare till hvarje tanke på association.

—VI känna till, hvad dylika isolerade äro i stånd till.

—Jag har aldrig upphetsat någon till förbrytelser. Jag är mig sjelf, m. Chatel. Det är allt.

—Ni har i dikter förherrligat de anarkistiska dåden.

—Jag gillade inte, jag diskuterade. Man kan ej finna en giftig frukt vacker.

Från förhöret med Bastard, hvilken ansågs som en mycket farlig gynnare:

—Ni är förut dömd till tio dagars fängelse för stöld.

—Jag var då i lära hos en slaktare, som låt oss krepera af svält. Jag tog en biffstek, därför blf jag dömt. Sedan kunde jag svårligen få arbete.

—Hos Paul Reclus fann man ett bref till en från Pauwels (föröfvaren af attentatet i Madeleinekyrkan). Därå stod: ”Lefve anarkien! Vi kunna dö däraf, men bourgeoisien kan också dö.”

—Jag har ej skrivit det.

—Det har skrifvits, och det ligger ingen vikt på om ni mottagit det eller ej.

—Jag är icke ansvarig för Pauwels handlingar. Har jag skrifvit till honom? Bevisa det. Det kan ni icke.

Från dagens sista förhör med litografen Malmaret:

—Ni har den vanan att dölja er under falska namn.

—Det finns ej något ondt däri. Då de tyska prinsarne resa i Frankrike göra de på samma sätt.

—Hade ni ej för afsikt att offentliggöra en handbok om sprängämnenas användning?

—Det är misstag. Jag anhåller om bevis.

—Hvarför kallade man er ”Malmaret den förskräckligen?”

—Det är alls icke något förskräckligt med det tillnamnet. Man kallar mig så, emedan jag hade den vanan att till allting säga: ”Det är förskräckligt.”

Andra dagens mest intressante anklagade är Fenéon, anställd i krigsministeriet, en fulländag gentleman till det yttre, ståtlig, blond och flegmatisk. VI meddela följande från förhöret med honom:

—Er värdinna berättar, att ni ofta besöktes av misstänkta personer.

—Konstnärer och författare. De utgjorde mitt umgänge.

—Man har i en låda i ert skrifbord i krigsministeriet funnit kopparkapslar, som visat sig vara sprängpatroner, och en flaska qvicksilfver. Hvarifrån kommo dessa föremål?

—Jag fann dem i min faders rum få dagar efter hans död. Jag tog dem med mig på kontoret efter den första husundersökningen. Hade man funnit dem hade man trakasserat min mor.

—Flaskan med qvicksilfver, som man fann hos er, förevisades för Emile Henry. Han förklarade, att den härstammade från hans bostad.

—Om man visat Henry ett helt fat med qvicksilfver, skulle han sagt att det var hans. Jag kan säga, att om jag vetat, hur farliga föremålen voro, skulle jag ej behållit dem hos mig. Jag kände endast till qvicksilfvret.

—Qvicksilfver begagnar man till bomber.

—Eller till termometrar. (Munterhet).

* * *

Statsadvokaten har nu öfverlemnat målet mot de 30 anarkisterna och yrkat ansvar å dem enligt decemberlagen 1893, då det här ju faktiskt gällde en förening med anarkismens spridande till mål. Han hemställde om strängaste straff för Grave, Faure, Bernard, Bertani, Matha och Ortiz samt denne senares medbrottslingar. Med afseende på Félix Fénéon och svensken Agelii ansåg han förmildrande omständigheter föreligga samt afstod från ansvarsyrkande mot öfriga anklagade.

* * *

Om Jean Grave meddelas, att han är en bildad man, som synes ha utkläckt en plan till de anarkistiska idéernas genomförande. Redan 1882 utgaf han en eggande anarkistisk skrift, af hvilken det tydligt framgår, att det på den tiden fanns ett anarkistiskt parti i Paris. Det var hans mening att den uppenbara propagandan för anarkismen skulle dölja partiets hemliga handlingar. Jean Grave har redigerat ”La Revolte” och är tydligen anstiftaren till de förbrytelser, som begåtts af anarkisterna Henry och Leauthier. Hans organ användes bl. a. till insamlande af medel med ändamål att drifva anarkistisk propaganda. Hans uppfordringar till våldsamma handllingar i flygskriften ”Det döende samhället och anarkien” skaffade honom 2 års fängelsestraff.

Sebastian Faure har fått en god uppfostran och en är en begåfvad talare. Han har hufvudsakligen sysselsatt sig med att på resor uppegga befolkningens lägsta lager genom föredrag. På våren 1892, stiftade han i Marseille en anarkistisk tidning, i hvilken han framkom med de våldsammaste uttalanden och höjde de anarkistiske förbrytarne till skyarne. Dessutom utgaf han en anarkistisk almanacka. Han har stått i liflig brefvexling med den flydde anarkisten Paul Reclus, och det framgår, att de anarkistiska teoretici stått i ständig förbindelse med de värsta ”handlingens män” såsom Bastard, Bernard, Matha och Ortiz, hvilken sistnämnde stod i sptesen för ett band anarkister i London.

Göteborgs aftonblad 11 augusti 1894.

Den förflutna veckan har bevittnat den stora anarkistprocessen i Paris, där svenska namnet också råkat komma med på ett hörn. Det länger väl icke vårt lilla land särskildt till heder, skriver Stockholms Nyheter, att det blifvit nämndt äfven i samband med denna ”moderna” rörelse, fastän vi annars känna oss rätt smickrade, när vi blir omtalade ute i världen. Men någon nationel skam eller skada behöfva vi ej heller anse det vara, att herr Gustaf Ageili [sic] , en ungtupp inte en gång från Upsala men från bara Sala, i Paris suttit på de anklagades bänk såsom anarkist. Han hade nog gjort bättre i att söka sin ryktbarhet  genom att sköta sina målarestudier, för hvilkas skull han kommit till världsstaden, men såsom artist är han alldeles okänd. Ryktbar har han blifvit i alla fall, om han sätter värde på det, ryktbar så länge det varar. Ack, inge länge, ty all ryktbarhet i vår tid förgänglig är och kort. Hvem talar nu om hans föregångare, Hinke Bergegren, som redan för några år sedan vid ett socialistmöte rekommenderade ”småmord” då och då, såsom ett helsosamt medel att rycka upp allmänandan i vårt försoffade land.

Dessa begge ungdomar äro, så vidt vi känna, de enda anarkister af den teoretiska sorten, som ännu framkläckts i Sverige. Hr Agelii hade däremot till kamrater inför domstolen några stycken brottslingar af den praktiska anarkistskolan, som sjelfva betrakta sig såsom de rätta vägröjningsmännen för den kommande lycksaligheten: inbrotttjufvar och mördare. Vi läste i ungdomen om »ädla röfvare», såsom Rinaldo Rinaldini och andra, hvilka ”togo från de rika för att ge åt de fattiga”. Bland de 30 anklagade i Paris var det en, som hette Ortiz samt ännu några andra, hvilka sökt att på sitt vis tillämpa denna vackra princip. De äro högt utbildade yrkestjufvar med all önsklig talang att handtera dyrk och kofot samt med utpräglad samt med utpräglad förkärlek äfven för knif och revolver, anseende detta i full öfverensstämmelse med de anarkistiska principerna, såsom det ju också är. Men – och däri ligger det fina – hvad de icke för egen räkning behöfde af det som de roffat till sig, det skänkte de åt anarkist-kassan, för att därmed bekosta de kringresande agenter, hvilka, alldeles såsom allmänna rösträttsföreningens hr David Bergström och socialisternas herrar Sterky och Carleson hos oss, resa land och rike omkring för att göra propaganda.

Praktiska anarkister af nyssnämnda slag (dit räkna vi naturligtvis icke de nämnda tre herrarna) saknas icke i Sverige, fastän de kanske icke sjelfva veta af namnet. Det gör däremot förmodligen den där dynamitattentatsmannen, som nyligen nere i Småland visade sig ganska underkunnig om vetenskapens framgång och  sprängämnesteknikens modernaste tillämpningl

För att återkomma till tit. Agelii, så tyckes sjelfva åklagaremakten i Frankrike finna honom så pass oskadlig, att han, åtminstone i jemförelse med några af de andra, kan anses för oskyldig. Han hade råkat i farligt sällskap och var förledd, icke förledare. Inser han nu sjelf hvilken dumhet han begått och ångrar sig, så kan han ju blifva en bra karl, som andra, och i alla händelser ha vi ingen anledning att sysselsätta oss med hans person.

* * *

Däremot är anarkismen i och för sig en så sällsam företeelse, att den väl förtjenar en rätt allvarlig uppmärksamhet, [sic] Det är en samhällsjukdom af på samma gång så ohygglig  och så obegriplig katakter, att ett vanligt normalt människoförstånd iinför densamma står stilla. Den är nog besläktad med alla de andra olika arterna af hvad man med ett gemensamt namn kallar socialism, den är en gren av samma giftiga träd; men den är ändock något annat och den är, märk väl, lika fientlig mot äfven de längst gående yttringarna af den revolutionära omstörtningsandan som den är mot det nu bestående samhället.

Alla de öfvriga socialistiska systemen hafva, hvart för sig, några sanningsfrön i sig, ehuru dessa planteras och uppdragas itll förderf i stället för gagn. Man kan till en viss grad förstå, äfven om man ogillar eller till och med afskyr deras tendenser, sträfvandena att skapa ett kommunistiskt samhälle (”kollektivistiskt”, heter termen numera) i hvilken alla tillgångar vore en gemensam egendom och där hvar och en skulle vara förpliktad att bidraga till dessa i mon af det samfällda (kollektiva) behofvet, och man kan tänkla saig in i deras tankegång, som vilja åstadkomma en sådan förändring vare sig på öfvertygelsens väg och genom ”friheten” eller på den blodiga revolutionens och genom ett därmed följande skräckvälde. Men anarkien – det är något fullständigt obegripligt! Man man icke fatta, att menniskor med en gnista af sundt förstånd i behåll, kunna vilja med flit återföra världen till det rena vildhetstillståndet, i hvilken efter betydelsen af det grekiska ordet an-archie ett samhälle skulle ega bestånd  utan några som helst lagar eller lagliga auktoriteter, där hvar och en skulle ega rätt att lefva och göra precis huru han ville utan minsta band eller hänsyn till något annat än sin egna smak och sin kraft att tillfredsställa denna.

Och detta skäna samhällstillstånd skulle därtill, hvad som icke förbättrar saken, genomföras förmedels förstöring, tillintetgörelse af allt som af menniskohand och menniskosnille årtusendenas fortgående civilisation skapats i världen, samt naturligtvis genom massmord å de hundratusenden eller millioner menniskor, hvilka på något sätt röja sin brist på mottaglighet för en sådan lycksalighet…

Detta är ju rena rama vanvettet. Men ändock gifves det icke blott enskilda fantaster eller banditer, som hylla dessa läror, utan de ha vunnit insteg hos ansenliga grupper af individer, som väl icke förstå idén bättre än vi andra, men som i alla fall arbeta därför. Och hvad som är allra märkvärdigast, denna pest har angripit vissa personer, af hvilka några stå på höjden af tidens bildning, och som, särges det, såsom enskilda personer äro fullkomligt ”hederliga”. Sådana äro medlemmarne af familjenReclus, Louise Michel, den ryske furst Krapotkin, den tyske agitatorn Johann Most, för att blott nämna några af de mest bekanta.

* * *

Hvarifrån leder denna lära sitt upphof? Många af de äldre ibland stockholmarne ha sett, några personligen kännt den man, som var anarkismens fader. Han gick på Stockholms gator visst ett helt år och bodde på den idylliska Djurgården. Det var i början af 1870-talet, och mannens namn var Mikael Bakunini.

En berömd författare, som med mycken samvetsgrannhet och opartiskhet skrifvit den nyare socialismens historia, professor Emile de Leveleye, inleder det kapitel, hvari han behandlar den internationela demokraties allians och nihilismens aposten med de målade orden: ”När Dante nedstigit till underjorden och genomvandrat de fördömdas boningar samt hunnit till den djupaste av dem alla, ’den hopplösa staden’, kommer han ansikte mot ansikte med de upproriska änglarnes ryslige herrskare – limperador del doloroso regno. Sammalunda, när man tränger ända till den revolutionära socialismens djupaste lager, möter man Bakunin. Längre ner kan man icke komma.”

Utlandet.

Den stora anarkistprocessen i Pars

tog en vändning som icke kom öfverraskande men som tyvärr kan få ödesdigra följder. Icke mindre än 30 anarkister voro anklagade, men allt eftersom förhandlingarna framskredo blef det mer och mer klart att ingen bevisning kunde förebringas emot dem. En allt för ifrig polisembetsman hade ställt till detta spektakel. Vi ha redan meddelat att juryn frikännt de åtalade med undantag av tre, hvilka blefvo dömda icke för anarkistiska utan för vanliga brott. Detta var det magra resultatet af denna jetteproess som pågick i flera dagar. De socialistiska och radikala tidningarna i Frankrike jubla öfver utgången och framställa anarkisterna såsom martyrer hvilka orättvist förföljas, medan de moderat republikanska och konservativa bladen beklaga domen.

Af de anklagade gjorde sig Sebastian Faure bemärkt genom en uppstyltad vältallighet, af hvilken vi här meddela en liten profbit:

”Jag är, sade han, icke någon sekterist, jag är en menniskam, som upptäckt en stor tanke och gjort mig till dess apostel, en menniska som säger högt hvad många andra tänka. En menniska som hvarken sträfvar efter förmögenhet eller makt utan blott vill vara en fri individualitet. Jag är en man som har händerna fulla af sädeskorn och som kaster dem i plogfåran. Detta är jag.

Min försvarare har talat till eder om min lefnad. Jag vill blott tillägga ett ord. Jar är son af en borgerlig familj, uppfostrad i elegans och van vid vällefnad. Men har sedan år 1887 lefvat bland de svara och lidande. Jag har afstått från en glänsande framtid och brutit med förbindelser som vor mig dyrbara. – – – – – – – – – – Detta är nu den tredje sommaren, jag tillbrakt i cell, och då jag går härifrån är jag utan ställning och utan hem, och jag har endast trösten att jag kunnat utgjuta några tårar. Man kan genomforska mitt lif, och man skall icke finna någon oloflig handling. Jag har sagt allt. Afgören nu sjelfva om jag förtjenar tukthuset. Det ges blott tvenne lösningar. Antingen är jag skyldig  eller oskyldig, antingen väntar mig friheten eller bagnon. Bagnon är värre än döden, ty om döden är ett farväl till all glädje, så är den ock ett farväl till all sorg, medan bagnion är en långsam dödskamp, som hvarje dag rifver en slarfva ur den lidandes kropp, ett stycke ur hans hjerta”.

Ett kuriöst afbrott inträffade under sista ransakningsdagen. En af försvararne skulle just taga ordet då generaladvokaten bad om några minuters uppskof.

”Jag har”, sade han, ”just nu mottagit ett paket med fäkalier, och måste tvätta mina händer innan vi gå vidare.”

Då generaladvokaten kom tillbaka med rena händer, meddelande han ytterligare att den aptitliga försändelsen var inpackad i ett nummer af ”L’Intransigeant”, i hvilket Rochefort riktat ett hatfullt angrepp mot honom. Han förklarade att han icke tillmätte detta grofva skämt någon betydelse.

Rochefort har för öfvrigt blifvit åtalad för den nämnda artikeln. Detta har väckt ett visst uppseende i Paris, alldenstund denna artikel icke är olik alla andra som Rochefort skrifvit hvarje dag i ett halft tjog år. Och då ”L’Intransigeants” redaktöre sitter helt lugnt i London, kan ju ej heller en dom mer eller mindre på något sätt genera honom.

Göteborgs aftonblad 14 augusti 1894.