I Tyskland nöja sig samhällsförbättrarne med att vara socialister. I Frankrike blifva de anarkister. Tyskarne hafva en Bebel, men ingen Sebastien Faure, Jean Grave eller Paul Reclus. Härför hafva de kanske att tacka cesarismen och den militära autokratien som sätter en gräns för tal- och tryckfrihet, medan fransmännen få lida af att i sin generositet skänka dessa förmåner i en obegränsadt mått, ända tills de missbrukas. Af dessa anarkismens apostlar, som vi nyss nämnt, var Jean Grave, redaktör för sin kasts förnämsta och vildaste och våldsammaste organ, Le Révolte, medan Sebastien Faure spridde ut teorierna på beständiga föreläsningar i landsorten. Han har kunnat fortsätta sin industri i åratal, predikande eld och mord med mycket humanitärt känslosvammel i hela Frankrike, från Medelhafvet till Kanalen. Han, såväl som Jean Grave, besitter mycken intelligens och goda studier, den senare visserligen sjelfbildad, den förre hafvande åtnjutit bästa uppfostran.

Bland deras disciplar äro här en åtta, tio unga literatörer, tillhörande den parisiska bohêmen, medarbetande i revolutionära tidskrifter och af dem bemärka vi en tjugofemårig svensk, en målare vid namn Agneli, fullkomligt okänd för sina landsmän härute. Hans roll synes vart högst ofarlig, och han har gjort sig misstänkt och blifvit arresterad endast på grund af sin intima bekantskap med en allvarsamt komprometterad journalist, vid namn Chatel. Den som emellertid tilldrager sig största uppmärksamheten af den anarkistiska »intelligensen» på de anklagades bänk är Fenéon, författare och på samma gång tjensteman i krigsministeriet. Han skötte der sin tjenst onklanderligt; och hans rymliga samvete medgaf honom utan svårighet att på sina lediga stunder konspirera mot samhället och mot den regering, som gaf hoinom hans bröd. Han umgicks intimt och beständigt med flere af de nu häktade, bland andre den intressante inbrottstjufven Ortiz, och lefde i en fullkomligt anarkistisk omgifning. Man kunde tycka att en ung statens tjensteman kanske lämpligen kunde välja något annorlunda sällskap; och temligen indelikat kan det ju ock synas att försvara dynamit och sprängämnen just i sin byrå på ministeriet. Omedelbart efter Emile Henrys attentat i Terminus gjorde, som man påminner sig, anarkisterna inbrott i hans hem och bortförde derifrån allt af komprometterande art. I Fenéons byrå på hans embetsrum återfinner man sedan en del misstänkta saker hvars härledning från Henry man nu vill bevisa. Fenéon kan ej bestrida sitt anarkistiska umgänge men nekar förresten orubbligt till allt; han följde med anarkismen som tänkare och psykolog, intresserad af att studera alla moderna rörelser. Mannen väcker uppmärksamhet för sin hållning, kall, skap, beherrskad och högdraget föraktfull: han är en ironiker och hans var ofta högst träffande; äfven hans utseende är egendomligt, en kall, sarkastisk mask, med hårda hvassa drag, med spetsigt yankeeskägg på hakan, gifvande honom ett Mefistofeliskt uttryck.

Att anarkismen så mycket gripit omkring sig i den unga litterärt-astistiska [sic] bohêmeverlden förvånar mig knappast; föraktet för le bourgeois är der tradition och uttrycker sig med en pojkaktig snobbighet, i jemförelse hvarmed det värsta studentaktiga öfversitteri mot »brackor» (numera nästan försvunnet, åtminstone högst sällsynt) är ett rent intet. Det går öfver med åren, då den förre bohêmen gjort sig en ställning, sjelf blifvit en bourgeois. Men dessförinnan föraktar han obeskrifligt rentieren, affärsmannen, borgaren, embetsmannen, alla dem som äro inrangerade i samhället, som ej lefva likt fåglarne under himmelen. Kanske lite afund, men mera ungdomligt öfvermod, egenkärlek tillsatt med snobberi och ett visst koketteri; hos de starkt revolutionärt anlagde, eller hos dem som slitit mycket ondt och svultit bra kan det högdragna intelligensföraktet lätt gå öfver till hat; de sympatisera med de förtryckta, kännande sig sjelfva förtryckta af den rika klassen, och så fostras en Emile Henry; de som ej gå så långt nöja sig med propagandan i tal och skrift. Det literära proletariatet skapar nihilister i Ryssland, anarkister i Frankrike.

Och sålunda befinna sig dessa unga litteratörer nu inför rättvisan i sällskap med bofvar. Ty bland den snygga samlingen af arresterade anarkister ser man en hel del vulgära tjufvar och rånare. Bland dem är Ortiz, en elegant skurk, med halsduk tredubbel virad om halsen, som på Ludvig Filips tid, efter det nya farfarsmodet. Han var en utomordentligt skicklig inbrottstjuf och hans gömställe träffades proppfullt af stulna föremål af alla slag, tillräckligt att fylla tre butiker. Afgudad af anarkisterna, en förträfflig »compagnon», som åtnjöt de stora anarkisterna »filosofernas» synnerliga vänskap; dessa upphöjda tänkare och menniskovänner voro ej alls generade af Ortiz nobla sysselsättningar, han stal ju till en del för att skaffa partiet penningar och för öfrigt – stöld från »les bourgeois» är ju berättigad, ja högst förtjenstfull. Det är vackert att man ej dödar dem och äfven detta är ju högst loftigt. Anarkismen blifver den härligaste religion för allt det värsta afskum; alla mördare, trufvar och kanaljer komma naturligtvis att ge sig ut för anarkister, när de blifva fast, för att åtminstone gifva sig en gloria och göra sig till »martyrer», som visserligen hafva stulit men endast i den lidande mensklighetens intresse, arbetande på denna väg att realisera det jordiska paradiset.

E. S.

Sydsvenska Dagbladet 14 augusti 1894

I Paris sysselsätter sig den offentliga uppmärksamheten fortfarande med de 27 anarkisternes frikännande. Tidningen Matin har sökt att få veta orsakerna dertill. Till detta ändamål har en af dess medarbetare interviewat en af de edsvurne, hvilken förklarat dem »icke skyldige». – De edsvurnes ställning – sade denne – var temligen plågsam. Vi alla skulle för visso ha varit beredde, att understödja regeringen i dess kamp mot anarkien, men ändå från förhandlingarnes början hafva vi funnit, att vi icke skulle döma öfver »anarkister» i ordets vanliga betydelse. Med några få undantag voro de anklagade icke heller de vanliga förbrytare, som hvilka statsprokuratorn framstälde dem. Visserligen har hr Bulot upprätthållit anklagagelsen på ett skickligt sätt, men han yttrade sig uppenbart i strid med det verkliga förhållandet, då han påstod, att processen icke var en politisk process, utan endast ett rättsligt tillvägagående mot en skara vanliga förbrytare. Det var tvärtom en politisk process, och de fleste af oss tvekade att beträda denna bana. Om man stält öfverbevisade anarkister eller missdådare i ordets materiela betydelse inför oss, så skulle jurynm icke ha tvekat att fälla dem. Men i föreliggande fall var det svårt att göra det. Dessa anklagade kunna vara personer, som kommit på afvägar, kanskle äro de till och med revolutionäre, men enligt vår åsigt äro de likväl inga krigförande anarkister, inga handligens propagandister.

Sedan domen afkunnats, fördes de frikände och deras defensorer genast in i en annan sal, för att de icke skulle vara utsatta för publikens nyfikenhet. Enär domen afkunnades på en söndag, skulle anarkisterna egentligen enligt reglementets föreskrift ha förblivit i Conciergeriefängelset till måndagen, men på advokaten Demanges begäran befalte likväl statsprokuratorn Bulot, att alla de frikände skulle genast sättas på fri fot. Dessa skyndade också att lemna Conciergerie och skingrades i alla väderstreck. Sebastien Faure skall ha förklarat, att han nu skall helt och hållet uppgifva propagandan genom ord och skrift. Sina anarkistiska åsigter skall han visserligen aldrig förneka, men hans mun skall hädanefter vara täppt medelst en kafle, som ingen skall kunna taga af honom, så vida det icke skulle ske vid ett mycket ovanligt tillfälle. Bastard, som samma afton afreste till Saint Denis, försäkrade, att han skulle låta trycka visitkort med påskriften: »Bastard, exanarkist». Många af de frikände återfunno vid fängelsets portar vänner och anförvandter, med hvilka de slogo sig ned på de närbelägna restauranterne. Fyra av de anklagade höllos, oaktadt sin frikännelse, inom lås och bom; dessa voro: Agneli, mot hvilken utvisningsorder utfärdats, Jean Grave, som för ögonblicket aftjenar ett två års fängelsestraff, som han ådragit sig genom offentliggörandet af en bok »Anarkien och det döende samhället»; Paul Bernard, hvilken likaledes blifvit dömt till 18 månaders fängelse för upphetsning, och slutligen Matha, hvilken såsom f. d. utgifvare av Revue Anarchiste dömts till samma straff som Bernard.; Ortiz, hvilken, såsom förut nämts, blifvit dömd till 15 års tukthus, fick i söndags tillåtelse att tala med sin fästmö, Antoinette Cazal, med hvilken han inom kort ämnar gifta sig.

Efter hela pressens kommentarier om den öfver de anklagade anarkisterne afkunnade domen, offentliggör den officiösa Temps en ledande artikel, i hvilken den uttalar den förhoppningen, att propagandan såväl genom ord och skrift som äfven genom handling trots de anklagades frikännande skall förlamas för en lång tid.

Sydsvenska dagbladet 17 augusti 1894