Kors och tvärs.
Literär korrespondens
af
A. U. Bååth
Anarkismens fäder.
(Eftertryck förbjudes.)
Den franske författaren Jean Torel har nyligen i den förträffliga franska tidskriften Revue bleue offentliggjort en artikel om anarkismen samt deri framlagt de idéer, som dölja sig bakom de fruktansvärda dynamitattentaten eller senast satt dolken i presidentmördarens hand.
Dessa idéer stamma, enligt hans mening, företrädesvis från trenne män: den ryske agitatorn och revolutionsmannen Mikjael Bakunin, de tyske filosoferna Kaspar Schmidt – pseud. Max Stirner – och Friedrich Nietzsche.
Torel anmärker till en början, att anarkismens förfaringssätt ofta förvexlas med dess grundsatser, att meningarne om det förra ärp mycket delade inom anarkisternas eget läger, medan deremot den allra skönaste endrägt råder rörande det mål, emot hvilket man skall kämpa.
Det beror på ett missförstånd, säger han, när man gifver titeln ”anarkismens fader” åt den franske socialisten Pierre Proudhon, som i en skrift av 1840 fördömde egendom såsom stöld. Han var endast en förelöpare och blef dertill förpekad af partiets verklige ordnare, ryssen Bakunin.
Icke på grund af personliga olyckor eller af sanna medkänsla för de fattiges och undertrycktes materiella eländse blef Bakunin den orubblige revolutionsman, han under hela sitt lif var. Han var född adelsman och rik. Vid tjugo års ålder var han redan officer och hade grundligt ledsamt i en liten garnison, der ingen gagnande verksamhet kunde frälsa honom från hans drömmar. Han försummade tjensten och måste taga afsked, hvarefter han drog till Moskwa, der de vetenskapliga kretsarne, som på denna tid tillika voro politiska, fullständigt hängåfvo sig åt de omstörtande slutsatser, man drog af den tyska hegelska filosofien. Snart nog förde honom hans hänförelse till dennas hufvudstad, Berlin, der de mest olika hegelianska sekter stredo om om ungdomens gunst. Och redan på andra året uppträdde han der som flitig författare i den af Arnold Rüge utgifna tidskrifter ”Deutsche Annalen”, hvari han fritt kunde tumla sig med de slutledningar han dragit af sina filosofiska studier.
Dessa upplöste sig utan vidare i en enda formel, som kastar ett klart ljus öfver den berömde revolutionsmannens hela upprörda lif: för honom är sjelfva lifvet det onda, som måste aflägsnas. Denna tanke iklädde han naturligtvis underliga, öfversinliga uttryck, såsom alla filosofers, isynnerhet tyskarnes vana är. Hans våldsamma fältrop var alltså: må man utan förbarmande ödelägga lifvet, ödelägga allt! Men t. o. m. i Tyskland voro sinnena ännu icke nog beredda att förstå den ”dödens katekes”, som han trettio år senare skulle utgifva tillsammans med sin landsman Netschajew och som på sätt och vis blifvit anarkismens evangelium.
Drifven af en övermäktig trängtan att handla, att tillintetgöra, ställde han snart nog sin begåfning som agitator i alla del revolutionära sträfvandens tjenst, som han påträffade i Frankrike, Tyskland, Österrike, – öfverallt, hvarest det gällde att nära ett uppror, ja, t. o. m. om detta gick ut på att främja den förmögnare borgarklassens intressen.
Då han i elfva år varit rysk fånge och slutligen gjort sig fri genom flykt från Sibirien, fann han vid sitt nya utträde i lifvet socialismen redan fullt utvecklad. Gerna ville han nu gå samman med dess förkämpar d. v. s. berherska dem, men han blef gjort misstänkt och utesluten ur deras led. Det var då han författade tillsammans med den nämde Netschajew sin revolutionskatekes, hvari han – förmodligen derför att han ej hade hopp att uppnå något med en massrevolution – predikar ”den enskilda revolutionen”, hvilken egentligen blifvit till det, man nu kallar anarkism d. v. s. ”öfverdriften af frihetens idé, liksom socialismen är öfverdriften av jemlikhetens”.
För utvecklingen af den anarkistiska läran har Max Stirners berömda arbete, ”Den enskilde och hans egendom”, som 1845 utkom i Leipzig, varit af den allra största betydelse.
Man kan icke läsa någon anarkistisk ströskrift – den må tillhöra hvilken partigrupp som helst – utan att deri återfinna denna boks idéer. Bakunin sjelf har hemtat åtskilligt ifrån den.
Personligen spelade Stirner ingen roll inom det anarkistiska partiet. Han lefde som en fattig oansenlig lärare intill sitt fyrtionde år, då han utgaf ifrågavarande arbete. I följd häraf förlorade han alla sina undervisningstimmar, och han dog i Berlin tio år senare i den yttersta fattigdom. Arbetet utmärker sig för stor klarhet, kraftig och kärnfull stil och den djupaste uppriktighet. Följande uttalanden karlgöra tillfyllest dess innebörd.
I ett diktadt menskligt väsens namn säger han:
”Jag har intet öfver mig, intet utanför mig, intet i mig. Jag är icke underkastad några andens lagar; anden såväl som köttet äro blott att betrakta såsom egenskaper, som mitt jags egendom. Hvad man kallar andlig frihet är jagets slafveri, ty mitt jag är mera än kött och ande. Språket saknar ord för att förklara det menskliga jaget. Jaget är det outsägliga. Man säger understundom om Gud: intet namn förmår att beteckna honom. Det samma gäller jaget. Man säger också, att Gud är fullkomlig och alltså icke kan eftertrakta fullkomlighet. Det samma gäller om menniskans jag. VI äro icke, såsom religionen säger, alla syndare – vi öro alla fullkomliga, ty vi äro allt hvad vi kunna vara, och vi kunna icke vara mera och behöfva icke heller att vara mera. Lika litet som jag har något öfver mig, lika litet har jag något vid sidan af mig, som binder mig och som ålägger mig pligter. Jag har icke att betrakta mig som en personlighet vid sidan af andra sådana utan som den enda personlighet, som för mig existerar. Allt annat – menniskor lika väl som ting – är mitt gods, min egendom; min kraft tillåter mig att tillegna mid det”.
Ja, sjelfva frihetens idé, är, enligt Stirner underordnad denna hans första synpunkt, personlighetens förgudning: ”man är fri i den mån man är stark; det finnes ingen annan sann frihet än den, man tager sig sjelf”.
Stat, religion, humanitet, socialism – allt försvinner, för det allherskande jaget, mitt eget jag; det har inför detta intet att betyda. Orden rätt, pligt, moral blifva utan mening. Sjelfva ordet sanning har ej längre något att betyda.
”Tankarna äro ett af mitt eget jag skapadt verk; de äro icke jaget sjelft. Att tro på en sanning vore att uppgifva sig sjelf”.
En hvar kämpar mot alla, och alla vapen äro tillåtliga, ty erkänner man först Max Stirners utgångspunkt såsom riktig, är det alldeles tillräckligt att blott begära en sak för att strax ha full rätt att besitta den.
Från dessa satser utgå anarkismens hemska apostlar, hvilka dertill äro nog naiva att förkunna, att på deras härifrån utstakade väg skall ett lycksalighetens tillstånd komma till menniskorna: ty så snart personlighetens lif blifvit fritt från hvarje yttre inkränkning, skola menniskorna sämjas och varda lyckliga!
En sådan dåraktigt vacker slutsats drog visserligen icke Stirner sjelf af sina allt upplösande satser. Han synes sjelf alls icke hafva begärt något för lifvet användbart utslag af dem. Han slutar nemligen boken med dessa ord: ”det är hvarken af menniskokärlek eller sanningskärlek, jag nedlagt mina tankar i detta verk. Jag har endast skrifvit för mitt nöje. Jag har talat derför, att jag eger en stämma, och jag har hänvändt mig till menniskorna, derför att jag behöfde öron, så att min stämma kunde höras”.
Det är hans lärljungar, anarkisterna, som tyvärr sörjt för, att hans för eget nöjes skull nedskrifna satser fått och förmodligen fortfarande få sin fruktansvärda tillämpning.
Den tyske filosofen Nietzsche, om hvars läror så mycket på senare tiden äfven i vårt land skrifvits, räknas af den franske författaren såsom den tredje af anarkismens fäder.
Af hans läror ha anarkisterna begagnat sig – genom att förvrida dem. I fall Friedrich Nietxsche i den anstalt för sinnesjuka, hvari han f. n. uppehåller sig, ännu kunde förstå, hvilken användning vissa vanvettiga menniskor göra af hans teorier, skulle han säkerligen ej hafva nog starka uttryck för det förakt, han kände för dem.
Nietzsche för allt tillbaka till den medfödda ”viljan till makt”. Af fullt hjerta frammanar han visserligen den mest tygellösa frihet – han önskar se verlden befriad från alla moraliska länkar och hundraåriga fördomar – men detta blott på det att de väsenden, som ha det största anlag att herska d. v. s. rikast utrustade, ”öfvermenniskorna”, måtte kunna när som helst fatta tyglarna. Anarkisterna sätta emellertid uteslutande den råa styrkan, våldet i den andliga begåfningens ställe. –
Den franske författaren framhåller till sist, att anarkisterna, trots allt, dock gjort samhällena en icke ringa tjenst: de hafva nemligen klarare, än hvad man tilläfventyrs eljes skulle velat medgifva, påvisat, hurusom dessa ännu äro fjerran från det idealet: att ej blott en och annan enskild utan sjelfva nationens själ genomtränges af kärlekens och offervillighetens ande. Anarkisterna hafva på samma gång utfört den nyttiga gerningen att klargöra, huru ringa och otillräckliga de ansträngningar äro, som vi synas underkasta oss för att nå detta ideal. Samhällenas sjelfviskhet är det sår, som äter sig in i dem.
Och förf. påpekar, att det nu förvisso är på tiden att minnas det sköna ord, som för hundrade år sedan blef upptaget i den franska republikens valspråk – det enda betydelsefulla deri: broderskap.
Den största moraliska förvandling, som någonsin egt rum på jorden, skedde den icke derför, att menniskorna i några århundranden omsatte i omhandling den föreskrift, som tillropades några fattiga fiskare af Honom, hvars lära innehålles i de enkla orden: älsken hvarandra!
Nya Eslöfs Tidning 16 augusti 1894.