Den 9 aug.
Den, som är fallen för auktoritetstro och som tillika har kvar föreställningen, att allt som ärp tryckt också är sant, framför allt hvad som är tryckt i tidningarna – jag menar här Paristidningarna af en viss sort – skall ej vara fri från föreställningen, att den franska anarkistlagen tillkommit genom ett våldförande af allmänna meningen.
Dessa tidningar, hvilka nu larma som om en riksolycka låge förborgad i denna lag, är dock ingenting annat än ett eko af den våldsamma oppositionen mot lagen i deputerade kammaren, där scener tillställdes, hvilka i vild råhet öfverträffade, allt, hvad man i den vägen där sett, äfven under boulangerska stormperioden, då bläckhornen begagnades såsom kastkroppar och muntliga förolämpningar haglade om öronen.
Aldrig har dock Parispressen stått mer främmande för landets opinion än i denna sak och aldrig har den för sämre pris förrådt sin vackra uppgift att vara sitt folks språkrör och kulturella vägvisare.
Det är sant, att undantagslagar äro ett oting, ett vapen med två eggar, för hvilka den ideella statsläran varnar. I mitt personliga umgänge har jag också träffat på många tänkande män, som strängt klandrat lagstiftningens inledande på denna väg. Men de ha alla, stälda inför valet mellan att afstå från anarkistlagen eller att frånhända samhället dess nödvärnsrätt gent emot samvetslösa förbrytare, måste låta den teoretiska satsen fara för det praktiska krafvet.
I denna situation är samhället likstäldt med den enskilda personen. Ingen enskild låter utan motstånd och försök till försvar lemslå eller mörda sig. Staten, med plikt att skydda alla, kan så mycket mindre göra det.
Därför har anarkistlagen tillkommit som ett verksamt försvarsvapen i statens hand.
Skall den uppfylla sitt ändamål?
Till god del, det tager man som alldeles säkert. Eljest skulle dess tillkomst ej framkallat så våldsam oro hos dem, som däraf ha något att frukta. De ifriga försöken å deras sida att få den misstänkt, såsom innebärande en direkt och stor fara för tidningspressen, för yttranderätten och tryckfriheten, ha mötts med köld från hela det sunda och idoga Frankrikes sida. Endast den anarkistiska pressen och de tidningar hvilka, liksom de förvildade individerna, ställt sig utom samhället och dess lagskyddade ordning, ha däraf något att frukta.
Att anarkisterna äro ytterst förbittrade öfver, att rannsakningerne med dem ej får offentliggöras i tryck, hvilket icke är detsamma som att de ske hemligt, kan man väl förstå. Dessa så kallade ”läror”, som i saknad av innehåll ha sin betydelse endast i det buller, hvarmed de predikas för narrar, dumhufvuden och rotstungna viljor, få hädanefter icke den reklam, som kan ligga i deras offentliggörande i sammanhang med rättsförhandlingarna. Möjligheten att vinna en martyrgloria är däremot försvunnen.
Den pågågående [sic] stora anarkistprocessen tilldrog sig i början av den lifligaste uppmärksamhet, som likväl aftagit sedan man kom underfund med rätta karaktären hos de svarande parterna.
Hvilken samling! Förlorade existenser, försvarslöse och brottslingar allesamman, de flesta förut straffade. En skön kärna för en ny, frisk samhällsordning!
Svensken Agelii, som också befinner sig i samlingen och på hvilket det bekanta uttrycket passar att ”han själf säger sig vara artist”, gör en synnerligen slät figur som en sparf i trandansen. Han har uppenbarligen af pur sysslolöshet och utan brottsliga afsikter kommit i slang med detta andliga och borgerliga slödder.*)
Bekantskapen blef ingången a fästetiska skäl, säger han själf. Han ville ha pikanta modeller. Emellertid har han hos sog dolt en af polisen efterspanad anarkist med vetskap om dennes förhållande. Huru pass han i öfrigt varit inne i de anarkistiska affärerna, håller han försiktigvis hemligt. Kanske har han ingenting att tala om.
Utan denna anarkistprocess skulle vi här icke ha någonting, som störde hvardagslifvets lugn
De deputerade ha rest hem för att stå examen för sina valmän, en svårt dust för många, som motsatte sig försvarsåtgärden mot anarkisterna. Presidenten Casimir Périer har rest till sitt landtgods att skaka hand med sina hederlige bönder. Landet är sysselsatt med det hugnesamma arbetet att inberga en god skörd, parisarne ha flyttat till landet och badorterna och hvimlet på stadens gator i en tropisk temperatur uppehålles af främlingar.
Roligt ha de ändå, påstå de. Ja, hvad de måtte ha roligt!
S.
*) Telegrafen har meddelat, att Agelii af domstolen blifvit frikänd.
Red. Anm
Nyaste Kristianstadsbladet 16 augusti 1894