Det mest kännetecknande för det nya året är det hårdhändta och beslutsamma genomförandet af de anarkistlagar, som nyligen stiftats i Frankrike, särskildt med anledning af det fräcka attentatet i själfva deputeradekammaren för någon tid sedan.

Såsom vi redan i korthet meddelat har nämligen Cassimir Penier öppnat det nya året med att inleda en storartat aktion mot anarkisterna öfver hela Frankrike. Från alla städer i republiken inberättas om husvisitationer, beslagtagelser och arresteringar.

Självfa nyårsafton utfärdades cirka 2,000 order om husvisitationer och en del f dem utfördes redan under nattens lopp. Innan det nya årets första sol gått upp, uppgick husvisitationernas antal till öfver ett halft hundratal, hvarmeot ej mer än ett par arresteringar företagits.

I landsorten gick man än raskare till väga och en hel mängd misstänta anhöllos och ej mindre än 64 häktades själfva nyårafton.

En af de remarkablaste åtgärderna var häktningen af den bekante geografen Reclus, hvilken dock lösgafs efter några timmars förlopp. I Montluçon fann man en massa dynamit och andra sprängämnen och i Nizza arresterades ej mindre än 15 anarkister och utvisades omedelbart ur landet.

Vid husundersökningarne har man påträffat en massa anarkistiska korrespondenser och broschyrer. De häktade anarkisterna skola omedelbart ställas inför rätta, så att anarkistprocesser i massa förestå.

Regeringens framfart mot anarkisterna prisas mycket af den moderata republikanska pressen, som blott fruktar för att regeringen ej skall stå ut i längden på den inslagna vägen.

I motsats hårtill protestera andra tidningar mot mashäktningarne och husvisitationerna, hvilka betraktas som ett medel för regeringen attbekämpa socialisterna. Polisen lär nämligen ej ha tagit det så npga med att uppdra gränsen mellan anarkister och revoluitionära socialister och för öfrigt ej andra socialister heller.

Frankrike är för öfrigt ej det enda land, som inviger det nya året med skarpa förhållningsorder mot anarkisterna. Äfven i Grekland, som har haft att uppvisa ett miniatyrattentat mot deputeradekammaren uppträder man kraftigt mot samhällsfienderna. Äfven i Ungern förbereder man kraftåtgärder och lagar mot dynamitarderna.

Också i Spanien har man knäppt till med hårdhandskarne och häktat en hel del anarkister, bladn andra dem, som voro delaktiga i attentatet i Barcelona, hvarigenom som bekant flere personer dödades.

Om också ej någon internationell öfverenskommelse om anarkismens bekämpande ännu förefinnes, börjar dock det nya året godt med ett fast gemensamt uppträdande mot anarkismen. Det kan sannerligen också behöfvas, ty dynamitardernas alltjämt växande fräckhet har nu hunnit den poängen, att man i de land, där den fått fullt fotfäste, ej längre kan vara säker hvarken till lif eller egendom.

Här i Sverige och öfver hufvid taget i hela Skandinavien äro vi ännu lyckliga nog att ha blifvit förskonade från dylika laglösa samhällsvådliga subjekt, som de sydligaste ländernas anarkister äro. De är har alltid varit så, att de stora kontinentala länderna går före oss i utveckling såväl i godt som i ondt. Och vi följa i allmänhet med så småningom såväl i ena som andra fseendet. Det är därför med en viss oro och fruktan som man frågar sig om och när anarkismens hemska spöke skall gästa våra hittills därifrån förskonade bygder. Vi älska dock att tro, att den aldrig skall hinna hit, utan blifva kväst och stukad, trampad under fötterna, så att den aldrig mera uppstår.

Anarkismen är emellertid den liksom alla andra olagliga, mot samhällets bestånd och lugna utveckling i vår tid alltför talrika rörelser ett utslag af den allmänna missbelåtenheten hos de lägre folkklasserna med allt bestående. Denna missbelåtenhet måste på något sätt stillas, helst genom tillmötesgående och välvilja så långt med rättvisa och billighet är förenligt. Sätter man däremot konservatismens hårdhandskar emot dessa de lägre folkklassernas mången gång berättigade, nästan alltid lätt förklarliga och äfven ofta, det måste medges, öfverdrifna och pockande anspråk, så födas revolutionära känslor i deras bröst och följderna bli ej gynnsamma för någon. Det bekräftas alltför väl af de talrika arbetsrevolutioner, som fått namnet strejker och som medfört mången, såväl arbetsfifvares som arbetares ruin.

Bryter emellertid folkviljan ut i politiska revolution, blifva följderna än svårare. Anarkismen är en sådan den uppretade folkviljans ut i politisk revolution, blifva följderna än svårare. Anarkismen är en sådan den uppretade folkviljans revolution, en den oärligastem lömskaste och tegaste [sic] af alla revolutioner och så ytterst farlig, därför att den smider sina vapen i det fördolda.

Anarkismen visar i all sin afskyvärdhet att samhället är sjukt, sjukt in i hjärteroten och att det behöfver kureras. Alla inse vi det men att hitta rätta läkemedlet är just svårigheten. Tvångslagerne, fängelse och bojor äro, ehuru nödvändiga, dock blott palliativ, tillfällig medicin som ej förmår hela sjukdomen utan blott lindra och fördröja dess förstörande verkan på organismen. Något kraftigare och tjänligare medel måste tillgripas, ett medel som kan undanröja själfva sjukdomens orsak. Och på tillblandandet af denna universalmedicin av beta alla lagstiftare, alla ventekspaens idkare, religionens vårdare, skriftställaren, publicisten, filantropen, ja hvarje god och ädel människa, som vill föra det mänskliga samhället framåt till största möjliga andliga och materiella lycka för alla.

Stockholms Läns Tidning 9 januari 1894