(Bref till Sydsv. Dagbl.)

Paris den 10 Aug.

Dagens aktualitet här nere är utan tvifvel ofvannämnda process, hvilken huru den än må utfalla, alltid eger betydelse som den mest omfattande process, för hvilken de franska anarkisterna hittills varit utsatta. Förut plägade polisen efter hvarje attentat göra ett stort notvarp, fängsla en massa af de mest kända och komprometterade comagnons – för att ofördrölligen efter några dagar försätta dem på fri fot igen. Efter mordet på presidenten Carnot har man ändtligen beslutit sig för att taga itu med hårdhanskerne; på sjelfva presidentens begrafningsdag arresterades två hundra anarkister, af dessa behöllos åtminstone trettio inom lås och bom, och med dem kommer man nu att göra upp räkningen. Den nyligen voterade anarkistlagen skall för första gången tillämpas och straffet blifver nog för mången deportation, icke till Nya Caledonien hvars härliga klimat liknar Rivierans, tan [sic] till det franska Guyanas febermättade träsk. Processen drager antagligen ut ännu en vecka.

De fleste bland dessa anarkister voro förut af polisen, af alla invånare i sitt qvarter ökända som sådana; de dolde sig alls icke, långt derifrån; de gingo omkring ständigt skrytande med sina åsigter och försummade aldrig att med yttersta vålsamhet slunga ut dem offentligen. De gingo trygga i sin oantastlighet och tilläto sig ett utmanande sjelfsvåld; hvad riskerade de? att kastas på dörren vid ett folkmöte, att häktas under några timmar efter ett attentat. Inför poliskommissarien förklarade de helt morkst; jag har aldrig slungat en bomb, ej heller fabricerat sådana, och om motsatsen kan ni ej öfverbevisa mig; jag är visserligen teoretisk anarkist, men det måtte väl vara min rättighet… Det är ej längre deras rättighet, blott att uttala sina anarkistiska idéer, kan nu kosta fängelse, att umgås med anarkister kosta deportation. Slappheten mot anarkisterna var förut gränslös, deras skribenter och folktalare fingo då skräna så mycket de orkade; man ville ej tro på att de voro så farliga. Det har fordrats ej ett, men tio attentat, och slutligen ett så oerhördt och upprörande fall som mord på sjelfva statschefen, för att bevisa nödvändigheten att ej blott straffa efter attentatet, men ock söka förekomma det. Men vill man angripa anarkismen i rötterna, måste man oskadliggöra dem som utså det anarkistiska utsädet, dess skriftställare och talare, de teoretiserande anarkisterna.

De förnmämsta bland dem äro Jean Grave, Sebastin [sic] Faure, Paul Reclus, hvilken sistnöämnde befinner sig på flykten. Men de andre äro nu på de anklagades bänk och jemte dem en hel del af deras disciplar, unga dekadentpoeter med öfverretade hernor, af dessa som efter Vaillants afrättning vallfärdade till »matyrens» graf. Om den ultramoderataste, dekandenta, symbolistiska konsten och litteraturen kan vidlyftigt resonneras för och emot; men är icke det ett underligt talande faktum att den unga, riktigt ytterst moderna, riktigt genomraffinerade framtidshjernan oundvikligen och konsekvent slutar med ren anarkism. Vårt fin-de-siècle kommer utan tvifvel att af framtidens hjstorieskrifvare betecknas som en af de mest sjukligt nervösa perioder och dess kultur som förderfvad. Anarkismen är den giftiga växt som skjuter upp ur öfverretningens , öfvercivilisationens jordmån. Hvad finner man i den konst, den literatur som proklamerar sig vara morgondagens? Icke sundhet, icke klarhet, ingenting stort, enkelt, robust, men en utomordentligt raffinement, en utsökt finess, en sensibilitet, en nervositet som visserligen kan verka helt charmant, kan ingifva beundran men alltid på samma gång oro. Tag alla konstnärer som äro på modet eller som givetvis skola komma dit, de likna hvarandra; hos alla är begåfningen sjukligt briljant. Några af dem, hvars öfverdådiga stil, hvars obestridliga intelligens fängsla hela Paris, äro i princip förklarade anarkister. Andra, hvilka ej gifva sig in på de sociala spörsmålen, äro lika fullt anarkister i sina psykologiska studier- ja, till och med när de göra till sin specialitet att skildra en verldsdams känslolif. Ty de vända sig negativt mot allt, resonnera bort, vända ut och in på allt; intet står fast; de vilja förändra måttstocken för godt och ondt; strecket mellan det enkla rätta och orätta består ej längre för dem, den naivt hederlige blifver under deras subtila observationer en idiot, eller ett kräk, eller en egoist af värsta sort, reta af en usling; ingen brottsling finnes den de ej kunna göra intressant som fenomen, ja sympatisk som en martyr, ett offer för samhället, för sin far, sin mor, för sig sjelf, för allt, för Gud eller för djefvulen. Men anarkismen begynner, då alla moraliska värden, de enklaste, de mest naturliga, mest solkara, underkastas en diskussion i detta negativa syfte.

Sydsvenska dagbladet 14 augusti 1894

Ur sista utländska posterna.

De sista franska anarkisthäktingarne, hvilka polisen i Paris tillägger en betydlig vigt, tyckas hufvudsakligen vara följden af den i Lüttich gripne anarkisten Müllers bekännelser. Vid den stora razzia, som i Januari månad föranstaltades mot anarkisterne i Paris, häktades bl. a. äfven Herni Guérin, Henrik Gauche och Henri Beaulieu. Alla dessa tre Henrikar voro medarbetare i den anarkistiska Revue Libertaire och Guérin var dessutom denna tidskrifts gerant. Det ser ut, som om man då icke kunnat anskaffa tillräckliga bevis mot dem, för att med framgång kunna inleda en process. Åtminstone blefvo de kort derefter frigifne. Guérin begaf sig oförtöfvadt till Bryssel. Derifrån underhöll han med sina vänner i Paris en liflig brefvexling, som icke blef obemärkt och som föranledde myndigheterna i den franska hufvudstaden att till Belgien afsända en af sina dugligaste hemliga polisagenter, hufvudsakligen för att öfvervaka honom. I Bryssel hade emellertid äfven Gauche och Beaulieu samt den från främlingslegionen deserterade baron Ungern-Sternberg sammantråffat med Guérin och de förde nu ett muntert lif. Gauche och Sternberg lemnade medlem dertill. Guérin tyckes ha varit den ledande själen, Beaulieu handlingens man i denna lilla krets. Henri Gauche är 23 år gammal, af god familj, har tagit studentexamen, förfogar öfver en årlig inkomst af 12,000 francs och har dessutom nyligen ärft ytterligare 300,000 francs efter en onkel. Ur hans ficka hafva temligen säkert medlen flutit till flera af de sista anslagen. I hans bostad konfiskerades några hundra bref, hvilka skola utbreda ljus lfver allehanda internationela anarkistiska utgreningar. Dessutom fans ett testamente, i hvilket Gauche skänker hela sin förmögenhet åt anarkisken Jean Grave på det vilkor, att denna använder dem till den anarkistiska propagandan. Sedan kamraterna drifvit omkring i åtskilliga städer i Belgien med falska pass, visade de sig den 1. Maj i Lüttich och sammanträffade der med den mycket omtalade Müller. Den 3. Maj inträffade den nu anarkistiska explosionen, och nu skingrade sig kamraterna i olika rigtningar. Guérin begaf sig till Amsterdamm, Gauche och Beaulieu återvände till Paris, der de för några dagar sedan häktades. Müller stannade ensam qvar i Lüttich och föll i den dervarande polisens händer. Gauche och Beaulieu skola ha aflagt öppna bekännelser och skrutit öfver sin anarkism. Beaulieu betecknas som ett blindt verktyg. Han lät sig underhålla af Gauche och följde obetingadt hans befallningar äfven med fara för sin personliga säkerhet. Både Gauche och Beaulieu förhördes i fredags ånyo af undersökningsdomaren. Af förhöret framgick, att begge hade varit upphofsmännen till de sista attentaten i Lüttich. Beaulieu tillstod, att han stått i förbindelse med de mest beryktade anarkisterna i utlandet. Gauche vägrade att lemna några upplysningar om de skäl, som förmått honom att redan vid 22 års ålder göra sitt testamente.

Af de i Gauches bostad konfiskerade brefven skall man ha sett, att det finnes ett internationelt anarkistiskt förbund, hvars medlemmar genom lottning afgöra, hvem som skall lägga »hämdbomber» i de olika europeiska städerna. Dessa uppgifter bekräftas i en berättelse från Amesterdam om Sternbergs vistande derstädes. »Baronen» hade från Lûttich rest till Amsterdam och uppsökt den då under namnet Auber sig der uppehållande franske anarkisten Guérin, hvilken han alltså kände. Sternberg bodde i tre dagar hos Guérin; då kom ett bref från Frankrike, som förmådde baronen att genmast lemna staden. Guérin har föklarat, att han hade händelsevis träffat Sternberg på gatan och denne hade begärt, att få skrifva några bref på hans rum. Der hade man slutligen talat om anarkien och han, Guérin, hade erbjudit främlingen att bo hos sig; men efter några dagar hade ryssen afrest med den förklaringen, att han funnit »ett ställe». I det af Sternberg begagnade rummet fann polisen för öfrigt det ofvan omtalade varningsbrefvet, som föranledde baronen till skyndsam flykt. De der funna brefven, som kommit från olika franska städer, bevisa, att det internationela anarkistförbundet är noga underrättadt om alla rättsliga förföljerser mot dess medlemmar. Det är konstateradt, att Sternberg var i Paris den afton, då dynamitanslaget på Restaurant Foyot föröfvades. Han hade dagen förut, den 3 April, afrest från Lûttich, och erbjudet en dervarande kamrat att komma med, så skulle han få se »ett vackert skådespel». Den 6 April var ryssen åter i Lûttich. Från denna stad meddelar ett telefram, att baron Sternbergs älskarinna, Sidonie Maréchal, som är en ifrig anarkist, blifvit häktad i förstaden Griegnée.

Från Paris meddelas, att abbé Garnier har erhållet ett hotande bref, i hvilket han underrättas om, att det af honom uppförda »franska folkhuset» är undermineradt och inom kort skall flyga i luften. Abbé Garnier har åt polisen öfverlemnat detta bref, som är undertecknadt af »en af upphofsmännen till det sista anslaget.

I Barcelona äro åtskilliga anarkister häktade, hvilka förts ombord på »Navarra».

Sydsvenska dagbladet 29 maj 1894.

I Paris sysselsätter sig den offentliga uppmärksamheten fortfarande med de 27 anarkisternes frikännande. Tidningen Matin har sökt att få veta orsakerna dertill. Till detta ändamål har en af dess medarbetare interviewat en af de edsvurne, hvilken förklarat dem »icke skyldige». – De edsvurnes ställning – sade denne – var temligen plågsam. VI alla skulle för visso ha varit beredde, att understödja regeringen i dess kamp mot anarkien, men ändå från förhandlingarnes början ahfva vi funnit, att vi icke skulle döma öfver »anarkister» i ordets vanliga betydelse. Med några få undantag voro de anklagade icke heller de vanliga förbrytare, som hvilka statsprokuratorn framstälde dem. Visserligen har hr Bulot upprätthållit anklagelsen på ett skickligt sätt, men han yttrade sig uppenbart i strid med det verkliga förhållandet, då han påstod, att processen icke var en politisk process, utan endast ett rättsligt tillvägagående mot en skara vanliga förbrytare. Det var tvärtom en politisk process, och de fleste af oss tvekade en politisk process, och de fleste af oss tvekade att beträda denna bana. Om man stält öfverbevisade anarkister eller missdådare i ordets materiela betydelse inför oss, så skulle juryn icke ha tvekat att fälla dem. Men i föreloiggande fall var det svårt att göra det. Dessa anklagade kunna vara personer, som kommit på afvägar, kanske äro de till och med revolitionäre, men enligt vår åsigt äro de likväl inga krigförande anarkister, inga handlingens propagandister.

Sedan domen afkunnats, fördes de frikände och deras defensorer genast in i en annan sal, för att de icke skulle vara utsatta för publikens nyfikenhet. Enär domen afkunnades på en söndag, skulle anarkisternana egentligen enligt reglementets föreskrift ha föreblifvit i Coniergeriefängelset till måndagen, men på advokaten Demanges begäran befalte likväl statsprokuratorn Bulot, att alla de frikände skulle genast sättas på fri fot. Dessa skyndade också att lemna Cociergerie och skingrades i alla väderstreck. Sebastien Faure skulle ha förklarat, att han nu skall helt och hållet uppgifva propagandan genom ord och skrift. Sina anarkistiska åsigter skall han visserligen aldrig förneka, men hans min skall hädanefter vara täppt medelst en kaffa, som ingen skall kunna taga af honom, så vida det icke skulle ske vid ett mycket ovanligt tillfälle. Bastard, försäkrade, som samma afton afreste till Saint Denis, försäkrade, att han skulle låta trycka visitkort med påskriften: »Bastard, exanarkist». Många af de frikände återfunno vid fängelsets portar vänner och anförvandet, med hvilka de slogo sig ned på de närbelägna restauranterne. Fyra af de anklagade höllos, oaktadt sin frikännelse, inom lås och bom; dessa voro: Agneli, mot hvilken utvisningsorder utfärdats, Jean Grave, som för ögonblicket aftjenar ett två års fängelsestraff, som han ådragit sig genom offentliggörandet af en bok »Anarkien och det döende samhället»; Paul Bernard, hvilken likaledes blifvit dömd till 18 månaders fängelse för upphetsning, och slutligen Matha, hvilken såsom f. d. utgifvare av Revue Anarchiste dömts till samma straff som Bernard; Ortiz, hvilken, såsom förut nämts, blifvit dömd till 15 års tukthus, fick i söndags tillåtelse att tala med sin fästmö, Antoinette Cazal, med hvilken han inom kort mnar gifta sig.

Efter hela pressens kommentarier om den öfver de anklagade anarkisterne afkunnade domen, offentliggör den officiösa Temps en ledande artikel, i hvilken den uttalar den förhoppningen, att propagandan såväl genom ord och skrift som äfven genom handling trots de anklagades frikännande skall förlamas för en lång tid.

Sydsvenska Dagbladet 17 augusti

Not: Det här är sista förekomsten av “Agneli” som jag hittar.

I Tyskland nöja sig samhällsförbättrarne med att vara socialister. I Frankrike blifva de anarkister. Tyskarne hafva en Bebel, men ingen Sebastien Faure, Jean Grave eller Paul Reclus. Härför hafva de kanske att tacka cesarismen och den militära autokratien som sätter en gräns för tal- och tryckfrihet, medan fransmännen få lida af att i sin generositet skänka dessa förmåner i en obegränsadt mått, ända tills de missbrukas. Af dessa anarkismens apostlar, som vi nyss nämnt, var Jean Grave, redaktör för sin kasts förnämsta och vildaste och våldsammaste organ, Le Révolte, medan Sebastien Faure spridde ut teorierna på beständiga föreläsningar i landsorten. Han har kunnat fortsätta sin industri i åratal, predikande eld och mord med mycket humanitärt känslosvammel i hela Frankrike, från Medelhafvet till Kanalen. Han, såväl som Jean Grave, besitter mycken intelligens och goda studier, den senare visserligen sjelfbildad, den förre hafvande åtnjutit bästa uppfostran.

Bland deras disciplar äro här en åtta, tio unga literatörer, tillhörande den parisiska bohêmen, medarbetande i revolutionära tidskrifter och af dem bemärka vi en tjugofemårig svensk, en målare vid namn Agneli, fullkomligt okänd för sina landsmän härute. Hans roll synes vart högst ofarlig, och han har gjort sig misstänkt och blifvit arresterad endast på grund af sin intima bekantskap med en allvarsamt komprometterad journalist, vid namn Chatel. Den som emellertid tilldrager sig största uppmärksamheten af den anarkistiska »intelligensen» på de anklagades bänk är Fenéon, författare och på samma gång tjensteman i krigsministeriet. Han skötte der sin tjenst onklanderligt; och hans rymliga samvete medgaf honom utan svårighet att på sina lediga stunder konspirera mot samhället och mot den regering, som gaf hoinom hans bröd. Han umgicks intimt och beständigt med flere af de nu häktade, bland andre den intressante inbrottstjufven Ortiz, och lefde i en fullkomligt anarkistisk omgifning. Man kunde tycka att en ung statens tjensteman kanske lämpligen kunde välja något annorlunda sällskap; och temligen indelikat kan det ju ock synas att försvara dynamit och sprängämnen just i sin byrå på ministeriet. Omedelbart efter Emile Henrys attentat i Terminus gjorde, som man påminner sig, anarkisterna inbrott i hans hem och bortförde derifrån allt af komprometterande art. I Fenéons byrå på hans embetsrum återfinner man sedan en del misstänkta saker hvars härledning från Henry man nu vill bevisa. Fenéon kan ej bestrida sitt anarkistiska umgänge men nekar förresten orubbligt till allt; han följde med anarkismen som tänkare och psykolog, intresserad af att studera alla moderna rörelser. Mannen väcker uppmärksamhet för sin hållning, kall, skap, beherrskad och högdraget föraktfull: han är en ironiker och hans var ofta högst träffande; äfven hans utseende är egendomligt, en kall, sarkastisk mask, med hårda hvassa drag, med spetsigt yankeeskägg på hakan, gifvande honom ett Mefistofeliskt uttryck.

Att anarkismen så mycket gripit omkring sig i den unga litterärt-astistiska [sic] bohêmeverlden förvånar mig knappast; föraktet för le bourgeois är der tradition och uttrycker sig med en pojkaktig snobbighet, i jemförelse hvarmed det värsta studentaktiga öfversitteri mot »brackor» (numera nästan försvunnet, åtminstone högst sällsynt) är ett rent intet. Det går öfver med åren, då den förre bohêmen gjort sig en ställning, sjelf blifvit en bourgeois. Men dessförinnan föraktar han obeskrifligt rentieren, affärsmannen, borgaren, embetsmannen, alla dem som äro inrangerade i samhället, som ej lefva likt fåglarne under himmelen. Kanske lite afund, men mera ungdomligt öfvermod, egenkärlek tillsatt med snobberi och ett visst koketteri; hos de starkt revolutionärt anlagde, eller hos dem som slitit mycket ondt och svultit bra kan det högdragna intelligensföraktet lätt gå öfver till hat; de sympatisera med de förtryckta, kännande sig sjelfva förtryckta af den rika klassen, och så fostras en Emile Henry; de som ej gå så långt nöja sig med propagandan i tal och skrift. Det literära proletariatet skapar nihilister i Ryssland, anarkister i Frankrike.

Och sålunda befinna sig dessa unga litteratörer nu inför rättvisan i sällskap med bofvar. Ty bland den snygga samlingen af arresterade anarkister ser man en hel del vulgära tjufvar och rånare. Bland dem är Ortiz, en elegant skurk, med halsduk tredubbel virad om halsen, som på Ludvig Filips tid, efter det nya farfarsmodet. Han var en utomordentligt skicklig inbrottstjuf och hans gömställe träffades proppfullt af stulna föremål af alla slag, tillräckligt att fylla tre butiker. Afgudad af anarkisterna, en förträfflig »compagnon», som åtnjöt de stora anarkisterna »filosofernas» synnerliga vänskap; dessa upphöjda tänkare och menniskovänner voro ej alls generade af Ortiz nobla sysselsättningar, han stal ju till en del för att skaffa partiet penningar och för öfrigt – stöld från »les bourgeois» är ju berättigad, ja högst förtjenstfull. Det är vackert att man ej dödar dem och äfven detta är ju högst loftigt. Anarkismen blifver den härligaste religion för allt det värsta afskum; alla mördare, trufvar och kanaljer komma naturligtvis att ge sig ut för anarkister, när de blifva fast, för att åtminstone gifva sig en gloria och göra sig till »martyrer», som visserligen hafva stulit men endast i den lidande mensklighetens intresse, arbetande på denna väg att realisera det jordiska paradiset.

E. S.

Sydsvenska Dagbladet 14 augusti 1894

I Paris sysselsätter sig den offentliga uppmärksamheten fortfarande med de 27 anarkisternes frikännande. Tidningen Matin har sökt att få veta orsakerna dertill. Till detta ändamål har en af dess medarbetare interviewat en af de edsvurne, hvilken förklarat dem »icke skyldige». – De edsvurnes ställning – sade denne – var temligen plågsam. Vi alla skulle för visso ha varit beredde, att understödja regeringen i dess kamp mot anarkien, men ändå från förhandlingarnes början hafva vi funnit, att vi icke skulle döma öfver »anarkister» i ordets vanliga betydelse. Med några få undantag voro de anklagade icke heller de vanliga förbrytare, som hvilka statsprokuratorn framstälde dem. Visserligen har hr Bulot upprätthållit anklagagelsen på ett skickligt sätt, men han yttrade sig uppenbart i strid med det verkliga förhållandet, då han påstod, att processen icke var en politisk process, utan endast ett rättsligt tillvägagående mot en skara vanliga förbrytare. Det var tvärtom en politisk process, och de fleste af oss tvekade att beträda denna bana. Om man stält öfverbevisade anarkister eller missdådare i ordets materiela betydelse inför oss, så skulle jurynm icke ha tvekat att fälla dem. Men i föreliggande fall var det svårt att göra det. Dessa anklagade kunna vara personer, som kommit på afvägar, kanskle äro de till och med revolutionäre, men enligt vår åsigt äro de likväl inga krigförande anarkister, inga handligens propagandister.

Sedan domen afkunnats, fördes de frikände och deras defensorer genast in i en annan sal, för att de icke skulle vara utsatta för publikens nyfikenhet. Enär domen afkunnades på en söndag, skulle anarkisterna egentligen enligt reglementets föreskrift ha förblivit i Conciergeriefängelset till måndagen, men på advokaten Demanges begäran befalte likväl statsprokuratorn Bulot, att alla de frikände skulle genast sättas på fri fot. Dessa skyndade också att lemna Conciergerie och skingrades i alla väderstreck. Sebastien Faure skall ha förklarat, att han nu skall helt och hållet uppgifva propagandan genom ord och skrift. Sina anarkistiska åsigter skall han visserligen aldrig förneka, men hans mun skall hädanefter vara täppt medelst en kafle, som ingen skall kunna taga af honom, så vida det icke skulle ske vid ett mycket ovanligt tillfälle. Bastard, som samma afton afreste till Saint Denis, försäkrade, att han skulle låta trycka visitkort med påskriften: »Bastard, exanarkist». Många af de frikände återfunno vid fängelsets portar vänner och anförvandter, med hvilka de slogo sig ned på de närbelägna restauranterne. Fyra av de anklagade höllos, oaktadt sin frikännelse, inom lås och bom; dessa voro: Agneli, mot hvilken utvisningsorder utfärdats, Jean Grave, som för ögonblicket aftjenar ett två års fängelsestraff, som han ådragit sig genom offentliggörandet af en bok »Anarkien och det döende samhället»; Paul Bernard, hvilken likaledes blifvit dömt till 18 månaders fängelse för upphetsning, och slutligen Matha, hvilken såsom f. d. utgifvare av Revue Anarchiste dömts till samma straff som Bernard.; Ortiz, hvilken, såsom förut nämts, blifvit dömd till 15 års tukthus, fick i söndags tillåtelse att tala med sin fästmö, Antoinette Cazal, med hvilken han inom kort ämnar gifta sig.

Efter hela pressens kommentarier om den öfver de anklagade anarkisterne afkunnade domen, offentliggör den officiösa Temps en ledande artikel, i hvilken den uttalar den förhoppningen, att propagandan såväl genom ord och skrift som äfven genom handling trots de anklagades frikännande skall förlamas för en lång tid.

Sydsvenska dagbladet 17 augusti 1894