I Paris sysselsätter sig den offentliga uppmärksamheten fortfarande med de 27 anarkisternes frikännande. Tidningen Matin har sökt att få veta orsakerna dertill. Till detta ändamål har en af dess medarbetare interviewat en af de edsvurne, hvilken förklarat dem »icke skyldige». – De edsvurnes ställning – sade denne – var temligen plågsam. Vi alla skulle för visso ha varit beredde, att understödja regeringen i dess kamp mot anarkien, men ändå från förhandlingarnes början hafva vi funnit, att vi icke skulle döma öfver »anarkister» i ordets vanliga betydelse. Med några få undantag voro de anklagade icke heller de vanliga förbrytare, som hvilka statsprokuratorn framstälde dem. Visserligen har hr Bulot upprätthållit anklagagelsen på ett skickligt sätt, men han yttrade sig uppenbart i strid med det verkliga förhållandet, då han påstod, att processen icke var en politisk process, utan endast ett rättsligt tillvägagående mot en skara vanliga förbrytare. Det var tvärtom en politisk process, och de fleste af oss tvekade att beträda denna bana. Om man stält öfverbevisade anarkister eller missdådare i ordets materiela betydelse inför oss, så skulle jurynm icke ha tvekat att fälla dem. Men i föreliggande fall var det svårt att göra det. Dessa anklagade kunna vara personer, som kommit på afvägar, kanskle äro de till och med revolutionäre, men enligt vår åsigt äro de likväl inga krigförande anarkister, inga handligens propagandister.
Sedan domen afkunnats, fördes de frikände och deras defensorer genast in i en annan sal, för att de icke skulle vara utsatta för publikens nyfikenhet. Enär domen afkunnades på en söndag, skulle anarkisterna egentligen enligt reglementets föreskrift ha förblivit i Conciergeriefängelset till måndagen, men på advokaten Demanges begäran befalte likväl statsprokuratorn Bulot, att alla de frikände skulle genast sättas på fri fot. Dessa skyndade också att lemna Conciergerie och skingrades i alla väderstreck. Sebastien Faure skall ha förklarat, att han nu skall helt och hållet uppgifva propagandan genom ord och skrift. Sina anarkistiska åsigter skall han visserligen aldrig förneka, men hans mun skall hädanefter vara täppt medelst en kafle, som ingen skall kunna taga af honom, så vida det icke skulle ske vid ett mycket ovanligt tillfälle. Bastard, som samma afton afreste till Saint Denis, försäkrade, att han skulle låta trycka visitkort med påskriften: »Bastard, exanarkist». Många af de frikände återfunno vid fängelsets portar vänner och anförvandter, med hvilka de slogo sig ned på de närbelägna restauranterne. Fyra av de anklagade höllos, oaktadt sin frikännelse, inom lås och bom; dessa voro: Agneli, mot hvilken utvisningsorder utfärdats, Jean Grave, som för ögonblicket aftjenar ett två års fängelsestraff, som han ådragit sig genom offentliggörandet af en bok »Anarkien och det döende samhället»; Paul Bernard, hvilken likaledes blifvit dömt till 18 månaders fängelse för upphetsning, och slutligen Matha, hvilken såsom f. d. utgifvare av Revue Anarchiste dömts till samma straff som Bernard.; Ortiz, hvilken, såsom förut nämts, blifvit dömd till 15 års tukthus, fick i söndags tillåtelse att tala med sin fästmö, Antoinette Cazal, med hvilken han inom kort ämnar gifta sig.
Efter hela pressens kommentarier om den öfver de anklagade anarkisterne afkunnade domen, offentliggör den officiösa Temps en ledande artikel, i hvilken den uttalar den förhoppningen, att propagandan såväl genom ord och skrift som äfven genom handling trots de anklagades frikännande skall förlamas för en lång tid.
Sydsvenska dagbladet 17 augusti 1894