Archives

Magnus 1894, Anarkism, Göteborgs Aftonblad

Den förflutna veckan

Den förflutna veckan har bevittnat den stora anarkistprocessen i Paris, där svenska namnet också råkat komma med på ett hörn. Det länger väl icke vårt lilla land särskildt till heder, skriver Stockholms Nyheter, att det blifvit nämndt äfven i samband med denna ”moderna” rörelse, fastän vi annars känna oss rätt smickrade, när vi blir omtalade ute i världen. Men någon nationel skam eller skada behöfva vi ej heller anse det vara, att herr Gustaf Ageili [sic] , en ungtupp inte en gång från Upsala men från bara Sala, i Paris suttit på de anklagades bänk såsom anarkist. Han hade nog gjort bättre i att söka sin ryktbarhet  genom att sköta sina målarestudier, för hvilkas skull han kommit till världsstaden, men såsom artist är han alldeles okänd. Ryktbar har han blifvit i alla fall, om han sätter värde på det, ryktbar så länge det varar. Ack, inge länge, ty all ryktbarhet i vår tid förgänglig är och kort. Hvem talar nu om hans föregångare, Hinke Bergegren, som redan för några år sedan vid ett socialistmöte rekommenderade ”småmord” då och då, såsom ett helsosamt medel att rycka upp allmänandan i vårt försoffade land.

Dessa begge ungdomar äro, så vidt vi känna, de enda anarkister af den teoretiska sorten, som ännu framkläckts i Sverige. Hr Agelii hade däremot till kamrater inför domstolen några stycken brottslingar af den praktiska anarkistskolan, som sjelfva betrakta sig såsom de rätta vägröjningsmännen för den kommande lycksaligheten: inbrotttjufvar och mördare. Vi läste i ungdomen om »ädla röfvare», såsom Rinaldo Rinaldini och andra, hvilka ”togo från de rika för att ge åt de fattiga”. Bland de 30 anklagade i Paris var det en, som hette Ortiz samt ännu några andra, hvilka sökt att på sitt vis tillämpa denna vackra princip. De äro högt utbildade yrkestjufvar med all önsklig talang att handtera dyrk och kofot samt med utpräglad samt med utpräglad förkärlek äfven för knif och revolver, anseende detta i full öfverensstämmelse med de anarkistiska principerna, såsom det ju också är. Men – och däri ligger det fina – hvad de icke för egen räkning behöfde af det som de roffat till sig, det skänkte de åt anarkist-kassan, för att därmed bekosta de kringresande agenter, hvilka, alldeles såsom allmänna rösträttsföreningens hr David Bergström och socialisternas herrar Sterky och Carleson hos oss, resa land och rike omkring för att göra propaganda.

Praktiska anarkister af nyssnämnda slag (dit räkna vi naturligtvis icke de nämnda tre herrarna) saknas icke i Sverige, fastän de kanske icke sjelfva veta af namnet. Det gör däremot förmodligen den där dynamitattentatsmannen, som nyligen nere i Småland visade sig ganska underkunnig om vetenskapens framgång och  sprängämnesteknikens modernaste tillämpningl

För att återkomma till tit. Agelii, så tyckes sjelfva åklagaremakten i Frankrike finna honom så pass oskadlig, att han, åtminstone i jemförelse med några af de andra, kan anses för oskyldig. Han hade råkat i farligt sällskap och var förledd, icke förledare. Inser han nu sjelf hvilken dumhet han begått och ångrar sig, så kan han ju blifva en bra karl, som andra, och i alla händelser ha vi ingen anledning att sysselsätta oss med hans person.

* * *

Däremot är anarkismen i och för sig en så sällsam företeelse, att den väl förtjenar en rätt allvarlig uppmärksamhet, [sic] Det är en samhällsjukdom af på samma gång så ohygglig  och så obegriplig katakter, att ett vanligt normalt människoförstånd iinför densamma står stilla. Den är nog besläktad med alla de andra olika arterna af hvad man med ett gemensamt namn kallar socialism, den är en gren av samma giftiga träd; men den är ändock något annat och den är, märk väl, lika fientlig mot äfven de längst gående yttringarna af den revolutionära omstörtningsandan som den är mot det nu bestående samhället.

Alla de öfvriga socialistiska systemen hafva, hvart för sig, några sanningsfrön i sig, ehuru dessa planteras och uppdragas itll förderf i stället för gagn. Man kan till en viss grad förstå, äfven om man ogillar eller till och med afskyr deras tendenser, sträfvandena att skapa ett kommunistiskt samhälle (”kollektivistiskt”, heter termen numera) i hvilken alla tillgångar vore en gemensam egendom och där hvar och en skulle vara förpliktad att bidraga till dessa i mon af det samfällda (kollektiva) behofvet, och man kan tänkla saig in i deras tankegång, som vilja åstadkomma en sådan förändring vare sig på öfvertygelsens väg och genom ”friheten” eller på den blodiga revolutionens och genom ett därmed följande skräckvälde. Men anarkien – det är något fullständigt obegripligt! Man man icke fatta, att menniskor med en gnista af sundt förstånd i behåll, kunna vilja med flit återföra världen till det rena vildhetstillståndet, i hvilken efter betydelsen af det grekiska ordet an-archie ett samhälle skulle ega bestånd  utan några som helst lagar eller lagliga auktoriteter, där hvar och en skulle ega rätt att lefva och göra precis huru han ville utan minsta band eller hänsyn till något annat än sin egna smak och sin kraft att tillfredsställa denna.

Och detta skäna samhällstillstånd skulle därtill, hvad som icke förbättrar saken, genomföras förmedels förstöring, tillintetgörelse af allt som af menniskohand och menniskosnille årtusendenas fortgående civilisation skapats i världen, samt naturligtvis genom massmord å de hundratusenden eller millioner menniskor, hvilka på något sätt röja sin brist på mottaglighet för en sådan lycksalighet…

Detta är ju rena rama vanvettet. Men ändock gifves det icke blott enskilda fantaster eller banditer, som hylla dessa läror, utan de ha vunnit insteg hos ansenliga grupper af individer, som väl icke förstå idén bättre än vi andra, men som i alla fall arbeta därför. Och hvad som är allra märkvärdigast, denna pest har angripit vissa personer, af hvilka några stå på höjden af tidens bildning, och som, särges det, såsom enskilda personer äro fullkomligt ”hederliga”. Sådana äro medlemmarne af familjenReclus, Louise Michel, den ryske furst Krapotkin, den tyske agitatorn Johann Most, för att blott nämna några af de mest bekanta.

* * *

Hvarifrån leder denna lära sitt upphof? Många af de äldre ibland stockholmarne ha sett, några personligen kännt den man, som var anarkismens fader. Han gick på Stockholms gator visst ett helt år och bodde på den idylliska Djurgården. Det var i början af 1870-talet, och mannens namn var Mikael Bakunini.

En berömd författare, som med mycken samvetsgrannhet och opartiskhet skrifvit den nyare socialismens historia, professor Emile de Leveleye, inleder det kapitel, hvari han behandlar den internationela demokraties allians och nihilismens aposten med de målade orden: ”När Dante nedstigit till underjorden och genomvandrat de fördömdas boningar samt hunnit till den djupaste av dem alla, ’den hopplösa staden’, kommer han ansikte mot ansikte med de upproriska änglarnes ryslige herrskare – limperador del doloroso regno. Sammalunda, när man tränger ända till den revolutionära socialismens djupaste lager, möter man Bakunin. Längre ner kan man icke komma.”

Utlandet.

Den stora anarkistprocessen i Pars

tog en vändning som icke kom öfverraskande men som tyvärr kan få ödesdigra följder. Icke mindre än 30 anarkister voro anklagade, men allt eftersom förhandlingarna framskredo blef det mer och mer klart att ingen bevisning kunde förebringas emot dem. En allt för ifrig polisembetsman hade ställt till detta spektakel. Vi ha redan meddelat att juryn frikännt de åtalade med undantag av tre, hvilka blefvo dömda icke för anarkistiska utan för vanliga brott. Detta var det magra resultatet af denna jetteproess som pågick i flera dagar. De socialistiska och radikala tidningarna i Frankrike jubla öfver utgången och framställa anarkisterna såsom martyrer hvilka orättvist förföljas, medan de moderat republikanska och konservativa bladen beklaga domen.

Af de anklagade gjorde sig Sebastian Faure bemärkt genom en uppstyltad vältallighet, af hvilken vi här meddela en liten profbit:

”Jag är, sade han, icke någon sekterist, jag är en menniskam, som upptäckt en stor tanke och gjort mig till dess apostel, en menniska som säger högt hvad många andra tänka. En menniska som hvarken sträfvar efter förmögenhet eller makt utan blott vill vara en fri individualitet. Jag är en man som har händerna fulla af sädeskorn och som kaster dem i plogfåran. Detta är jag.

Min försvarare har talat till eder om min lefnad. Jag vill blott tillägga ett ord. Jar är son af en borgerlig familj, uppfostrad i elegans och van vid vällefnad. Men har sedan år 1887 lefvat bland de svara och lidande. Jag har afstått från en glänsande framtid och brutit med förbindelser som vor mig dyrbara. – – – – – – – – – – Detta är nu den tredje sommaren, jag tillbrakt i cell, och då jag går härifrån är jag utan ställning och utan hem, och jag har endast trösten att jag kunnat utgjuta några tårar. Man kan genomforska mitt lif, och man skall icke finna någon oloflig handling. Jag har sagt allt. Afgören nu sjelfva om jag förtjenar tukthuset. Det ges blott tvenne lösningar. Antingen är jag skyldig  eller oskyldig, antingen väntar mig friheten eller bagnon. Bagnon är värre än döden, ty om döden är ett farväl till all glädje, så är den ock ett farväl till all sorg, medan bagnion är en långsam dödskamp, som hvarje dag rifver en slarfva ur den lidandes kropp, ett stycke ur hans hjerta”.

Ett kuriöst afbrott inträffade under sista ransakningsdagen. En af försvararne skulle just taga ordet då generaladvokaten bad om några minuters uppskof.

”Jag har”, sade han, ”just nu mottagit ett paket med fäkalier, och måste tvätta mina händer innan vi gå vidare.”

Då generaladvokaten kom tillbaka med rena händer, meddelande han ytterligare att den aptitliga försändelsen var inpackad i ett nummer af ”L’Intransigeant”, i hvilket Rochefort riktat ett hatfullt angrepp mot honom. Han förklarade att han icke tillmätte detta grofva skämt någon betydelse.

Rochefort har för öfvrigt blifvit åtalad för den nämnda artikeln. Detta har väckt ett visst uppseende i Paris, alldenstund denna artikel icke är olik alla andra som Rochefort skrifvit hvarje dag i ett halft tjog år. Och då ”L’Intransigeants” redaktöre sitter helt lugnt i London, kan ju ej heller en dom mer eller mindre på något sätt genera honom.

Göteborgs aftonblad 14 augusti 1894.

Magnus 1894, Anarkism, Nya Eslöfs Tidning

Anarkismens fäder

Kors och tvärs.

Literär korrespondens

af

A. U. Bååth

Anarkismens fäder.

(Eftertryck förbjudes.)

Den franske författaren Jean Torel har nyligen i den förträffliga franska tidskriften Revue bleue offentliggjort en artikel om anarkismen samt deri framlagt de idéer, som dölja sig bakom de fruktansvärda dynamitattentaten eller senast satt dolken i presidentmördarens hand.

Dessa idéer stamma, enligt hans mening, företrädesvis från trenne män: den ryske agitatorn och revolutionsmannen Mikjael Bakunin, de tyske filosoferna Kaspar Schmidt – pseud. Max Stirner – och Friedrich Nietzsche.

Torel anmärker till en början, att anarkismens förfaringssätt ofta förvexlas med dess grundsatser, att meningarne om det förra ärp mycket delade inom anarkisternas eget läger, medan deremot den allra skönaste endrägt råder rörande det mål, emot hvilket man skall kämpa.

Det beror på ett missförstånd, säger han, när man gifver titeln ”anarkismens fader” åt den franske socialisten Pierre Proudhon, som i en skrift av 1840 fördömde egendom såsom stöld. Han var endast en förelöpare och blef dertill förpekad af partiets verklige ordnare, ryssen Bakunin.

Icke på grund af personliga olyckor eller af sanna medkänsla för de fattiges och undertrycktes materiella eländse blef Bakunin den orubblige revolutionsman, han under hela sitt lif var. Han var född adelsman och rik. Vid tjugo års ålder var han redan officer och hade grundligt ledsamt i en liten garnison, der ingen gagnande verksamhet kunde frälsa honom från hans drömmar. Han försummade tjensten och måste taga afsked, hvarefter han drog till Moskwa, der de vetenskapliga kretsarne, som på denna tid tillika voro politiska, fullständigt hängåfvo sig åt de omstörtande slutsatser, man drog af den tyska hegelska filosofien. Snart nog förde honom hans hänförelse till dennas hufvudstad, Berlin, der de mest olika hegelianska sekter stredo om om ungdomens gunst. Och redan på andra året uppträdde han der som flitig författare i den af Arnold Rüge utgifna tidskrifter ”Deutsche Annalen”, hvari han fritt kunde tumla sig med de slutledningar han dragit af sina filosofiska studier.

Dessa upplöste sig utan vidare i en enda formel, som kastar ett klart ljus öfver den berömde revolutionsmannens hela upprörda lif: för honom är sjelfva lifvet det onda, som måste aflägsnas. Denna tanke iklädde han naturligtvis underliga, öfversinliga uttryck, såsom alla filosofers, isynnerhet tyskarnes vana är. Hans våldsamma fältrop var alltså: må man utan förbarmande ödelägga lifvet, ödelägga allt! Men t. o. m. i Tyskland voro sinnena ännu icke nog beredda att förstå den ”dödens katekes”, som han trettio år senare skulle utgifva tillsammans med sin landsman Netschajew och som på sätt och vis blifvit anarkismens evangelium.

Drifven af en övermäktig trängtan att handla, att tillintetgöra, ställde han snart nog sin begåfning som agitator i alla del revolutionära sträfvandens tjenst, som han påträffade i Frankrike, Tyskland, Österrike, – öfverallt, hvarest det gällde att nära ett uppror, ja, t. o. m. om detta gick ut på att främja den förmögnare borgarklassens intressen.

Då han i elfva år varit rysk fånge och slutligen gjort sig fri genom flykt från Sibirien, fann han vid sitt nya utträde i lifvet socialismen redan fullt utvecklad. Gerna ville han nu gå samman med dess förkämpar d. v. s. berherska dem, men han blef gjort misstänkt och utesluten ur deras led. Det var då han författade tillsammans med den nämde Netschajew sin revolutionskatekes, hvari han – förmodligen derför att han ej hade hopp att uppnå något med en massrevolution – predikar ”den enskilda revolutionen”, hvilken egentligen blifvit till det, man nu kallar anarkism d. v. s. ”öfverdriften af frihetens idé, liksom socialismen är öfverdriften av jemlikhetens”.

För utvecklingen af den anarkistiska läran har Max Stirners berömda arbete, ”Den enskilde och hans egendom”, som 1845 utkom i Leipzig, varit af den allra största betydelse.

Man kan icke läsa någon anarkistisk ströskrift – den må tillhöra hvilken partigrupp som helst – utan att deri återfinna denna boks idéer. Bakunin sjelf har hemtat åtskilligt ifrån den.

Personligen spelade Stirner ingen roll inom det anarkistiska partiet. Han lefde som en fattig oansenlig lärare intill sitt fyrtionde år, då han utgaf ifrågavarande arbete. I följd häraf förlorade han alla sina undervisningstimmar, och han dog i Berlin tio år senare i den yttersta fattigdom. Arbetet utmärker sig för stor klarhet, kraftig och kärnfull stil och den djupaste uppriktighet. Följande uttalanden karlgöra tillfyllest dess innebörd.

I ett diktadt menskligt väsens namn säger han:

”Jag har intet öfver mig, intet utanför mig, intet i mig. Jag är icke underkastad några andens lagar; anden såväl som köttet äro blott att betrakta såsom egenskaper, som mitt jags egendom. Hvad man kallar andlig frihet är jagets slafveri, ty mitt jag är mera än kött och ande. Språket saknar ord för att förklara det menskliga jaget. Jaget är det outsägliga. Man säger understundom om Gud: intet namn förmår att beteckna honom. Det samma gäller jaget. Man säger också, att Gud är fullkomlig och alltså icke kan eftertrakta fullkomlighet. Det samma gäller om menniskans jag. VI äro icke, såsom religionen säger, alla syndare – vi öro alla fullkomliga, ty vi äro allt hvad vi kunna vara, och vi kunna icke vara mera och behöfva icke heller att vara mera. Lika litet som jag har något öfver mig, lika litet har jag något vid sidan af mig, som binder mig och som ålägger mig pligter. Jag har icke att betrakta mig som en personlighet vid sidan af andra sådana utan som den enda personlighet, som för mig existerar. Allt annat – menniskor lika väl som ting – är mitt gods, min egendom; min kraft tillåter mig att tillegna mid det”.

Ja, sjelfva frihetens idé, är, enligt Stirner underordnad denna hans första synpunkt, personlighetens förgudning: ”man är fri i den mån man är stark; det finnes ingen annan sann frihet än den, man tager sig sjelf”.

Stat, religion, humanitet, socialism – allt försvinner, för det allherskande jaget, mitt eget jag; det har inför detta intet att betyda. Orden rätt, pligt, moral blifva utan mening. Sjelfva ordet sanning har ej längre något att betyda.

”Tankarna äro ett af mitt eget jag skapadt verk; de äro icke jaget sjelft. Att tro på en sanning vore att uppgifva sig sjelf”.

En hvar kämpar mot alla, och alla vapen äro tillåtliga, ty erkänner man först Max Stirners utgångspunkt såsom riktig, är det alldeles tillräckligt att blott begära en sak för att strax ha full rätt att besitta den.

Från dessa satser  utgå anarkismens hemska apostlar, hvilka dertill äro nog naiva att förkunna, att på deras härifrån utstakade väg skall ett lycksalighetens tillstånd komma till menniskorna: ty så snart personlighetens lif blifvit fritt från hvarje yttre inkränkning, skola menniskorna sämjas och varda lyckliga!

En sådan dåraktigt vacker slutsats drog visserligen icke Stirner sjelf af sina allt upplösande satser. Han synes sjelf alls icke hafva begärt något för lifvet användbart utslag af dem. Han slutar nemligen boken med dessa ord: ”det är hvarken af menniskokärlek eller sanningskärlek, jag nedlagt mina tankar i detta verk. Jag har endast skrifvit för mitt nöje. Jag har talat derför, att jag eger en stämma, och jag har hänvändt mig till menniskorna, derför att jag behöfde öron, så att min stämma kunde höras”.

Det är hans lärljungar, anarkisterna, som tyvärr sörjt för, att hans för eget nöjes skull nedskrifna satser fått och förmodligen fortfarande få sin fruktansvärda tillämpning.

Den tyske filosofen Nietzsche, om hvars läror så mycket på senare tiden äfven i vårt land skrifvits, räknas af den franske författaren såsom den tredje af anarkismens fäder.

Af hans läror ha anarkisterna begagnat sig – genom att förvrida dem. I fall Friedrich Nietxsche i den anstalt för sinnesjuka, hvari han f. n. uppehåller sig, ännu kunde förstå, hvilken användning vissa vanvettiga menniskor göra af hans teorier, skulle han säkerligen ej hafva nog starka uttryck för det förakt, han kände för dem.

Nietzsche för allt tillbaka till den medfödda ”viljan till makt”. Af fullt hjerta frammanar han visserligen den mest tygellösa frihet – han önskar se verlden befriad från alla moraliska länkar och hundraåriga fördomar – men detta blott på det att de väsenden, som ha det största anlag att herska d. v. s. rikast utrustade, ”öfvermenniskorna”, måtte kunna när som helst fatta tyglarna. Anarkisterna sätta emellertid uteslutande den råa styrkan, våldet i den andliga begåfningens ställe. –

Den franske författaren framhåller till sist, att anarkisterna, trots allt, dock gjort samhällena en icke ringa tjenst: de hafva nemligen klarare, än hvad man tilläfventyrs eljes skulle velat medgifva, påvisat, hurusom dessa ännu äro fjerran från det idealet: att ej blott en och annan enskild utan sjelfva nationens själ genomtränges af kärlekens och offervillighetens ande. Anarkisterna hafva på samma gång utfört den nyttiga gerningen att klargöra, huru ringa och otillräckliga de ansträngningar äro, som vi synas underkasta oss för att nå detta ideal. Samhällenas sjelfviskhet är det sår, som äter sig in i dem.

Och förf. påpekar, att det nu förvisso är på tiden att minnas det sköna ord, som för hundrade år sedan blef upptaget i den franska republikens valspråk – det enda betydelsefulla deri: broderskap.

Den största moraliska förvandling, som någonsin egt rum på jorden, skedde den icke derför, att menniskorna i några århundranden omsatte i omhandling den föreskrift, som tillropades några fattiga fiskare af Honom, hvars lära innehålles i de enkla orden: älsken hvarandra!

Nya Eslöfs Tidning 16 augusti 1894.

Magnus 1894, Anarkism, Sydsvenska dagbladet

De sista franska anarkisthäktingarne

Ur sista utländska posterna.

De sista franska anarkisthäktingarne, hvilka polisen i Paris tillägger en betydlig vigt, tyckas hufvudsakligen vara följden af den i Lüttich gripne anarkisten Müllers bekännelser. Vid den stora razzia, som i Januari månad föranstaltades mot anarkisterne i Paris, häktades bl. a. äfven Herni Guérin, Henrik Gauche och Henri Beaulieu. Alla dessa tre Henrikar voro medarbetare i den anarkistiska Revue Libertaire och Guérin var dessutom denna tidskrifts gerant. Det ser ut, som om man då icke kunnat anskaffa tillräckliga bevis mot dem, för att med framgång kunna inleda en process. Åtminstone blefvo de kort derefter frigifne. Guérin begaf sig oförtöfvadt till Bryssel. Derifrån underhöll han med sina vänner i Paris en liflig brefvexling, som icke blef obemärkt och som föranledde myndigheterna i den franska hufvudstaden att till Belgien afsända en af sina dugligaste hemliga polisagenter, hufvudsakligen för att öfvervaka honom. I Bryssel hade emellertid äfven Gauche och Beaulieu samt den från främlingslegionen deserterade baron Ungern-Sternberg sammantråffat med Guérin och de förde nu ett muntert lif. Gauche och Sternberg lemnade medlem dertill. Guérin tyckes ha varit den ledande själen, Beaulieu handlingens man i denna lilla krets. Henri Gauche är 23 år gammal, af god familj, har tagit studentexamen, förfogar öfver en årlig inkomst af 12,000 francs och har dessutom nyligen ärft ytterligare 300,000 francs efter en onkel. Ur hans ficka hafva temligen säkert medlen flutit till flera af de sista anslagen. I hans bostad konfiskerades några hundra bref, hvilka skola utbreda ljus lfver allehanda internationela anarkistiska utgreningar. Dessutom fans ett testamente, i hvilket Gauche skänker hela sin förmögenhet åt anarkisken Jean Grave på det vilkor, att denna använder dem till den anarkistiska propagandan. Sedan kamraterna drifvit omkring i åtskilliga städer i Belgien med falska pass, visade de sig den 1. Maj i Lüttich och sammanträffade der med den mycket omtalade Müller. Den 3. Maj inträffade den nu anarkistiska explosionen, och nu skingrade sig kamraterna i olika rigtningar. Guérin begaf sig till Amsterdamm, Gauche och Beaulieu återvände till Paris, der de för några dagar sedan häktades. Müller stannade ensam qvar i Lüttich och föll i den dervarande polisens händer. Gauche och Beaulieu skola ha aflagt öppna bekännelser och skrutit öfver sin anarkism. Beaulieu betecknas som ett blindt verktyg. Han lät sig underhålla af Gauche och följde obetingadt hans befallningar äfven med fara för sin personliga säkerhet. Både Gauche och Beaulieu förhördes i fredags ånyo af undersökningsdomaren. Af förhöret framgick, att begge hade varit upphofsmännen till de sista attentaten i Lüttich. Beaulieu tillstod, att han stått i förbindelse med de mest beryktade anarkisterna i utlandet. Gauche vägrade att lemna några upplysningar om de skäl, som förmått honom att redan vid 22 års ålder göra sitt testamente.

Af de i Gauches bostad konfiskerade brefven skall man ha sett, att det finnes ett internationelt anarkistiskt förbund, hvars medlemmar genom lottning afgöra, hvem som skall lägga »hämdbomber» i de olika europeiska städerna. Dessa uppgifter bekräftas i en berättelse från Amesterdam om Sternbergs vistande derstädes. »Baronen» hade från Lûttich rest till Amsterdam och uppsökt den då under namnet Auber sig der uppehållande franske anarkisten Guérin, hvilken han alltså kände. Sternberg bodde i tre dagar hos Guérin; då kom ett bref från Frankrike, som förmådde baronen att genmast lemna staden. Guérin har föklarat, att han hade händelsevis träffat Sternberg på gatan och denne hade begärt, att få skrifva några bref på hans rum. Der hade man slutligen talat om anarkien och han, Guérin, hade erbjudit främlingen att bo hos sig; men efter några dagar hade ryssen afrest med den förklaringen, att han funnit »ett ställe». I det af Sternberg begagnade rummet fann polisen för öfrigt det ofvan omtalade varningsbrefvet, som föranledde baronen till skyndsam flykt. De der funna brefven, som kommit från olika franska städer, bevisa, att det internationela anarkistförbundet är noga underrättadt om alla rättsliga förföljerser mot dess medlemmar. Det är konstateradt, att Sternberg var i Paris den afton, då dynamitanslaget på Restaurant Foyot föröfvades. Han hade dagen förut, den 3 April, afrest från Lûttich, och erbjudet en dervarande kamrat att komma med, så skulle han få se »ett vackert skådespel». Den 6 April var ryssen åter i Lûttich. Från denna stad meddelar ett telefram, att baron Sternbergs älskarinna, Sidonie Maréchal, som är en ifrig anarkist, blifvit häktad i förstaden Griegnée.

Från Paris meddelas, att abbé Garnier har erhållet ett hotande bref, i hvilket han underrättas om, att det af honom uppförda »franska folkhuset» är undermineradt och inom kort skall flyga i luften. Abbé Garnier har åt polisen öfverlemnat detta bref, som är undertecknadt af »en af upphofsmännen till det sista anslaget.

I Barcelona äro åtskilliga anarkister häktade, hvilka förts ombord på »Navarra».

Sydsvenska dagbladet 29 maj 1894.

Magnus 1894, Anarkism, Sydsvenska dagbladet

Anarkisternes frikännande

I Paris sysselsätter sig den offentliga uppmärksamheten fortfarande med de 27 anarkisternes frikännande. Tidningen Matin har sökt att få veta orsakerna dertill. Till detta ändamål har en af dess medarbetare interviewat en af de edsvurne, hvilken förklarat dem »icke skyldige». – De edsvurnes ställning – sade denne – var temligen plågsam. VI alla skulle för visso ha varit beredde, att understödja regeringen i dess kamp mot anarkien, men ändå från förhandlingarnes början ahfva vi funnit, att vi icke skulle döma öfver »anarkister» i ordets vanliga betydelse. Med några få undantag voro de anklagade icke heller de vanliga förbrytare, som hvilka statsprokuratorn framstälde dem. Visserligen har hr Bulot upprätthållit anklagelsen på ett skickligt sätt, men han yttrade sig uppenbart i strid med det verkliga förhållandet, då han påstod, att processen icke var en politisk process, utan endast ett rättsligt tillvägagående mot en skara vanliga förbrytare. Det var tvärtom en politisk process, och de fleste af oss tvekade en politisk process, och de fleste af oss tvekade att beträda denna bana. Om man stält öfverbevisade anarkister eller missdådare i ordets materiela betydelse inför oss, så skulle juryn icke ha tvekat att fälla dem. Men i föreloiggande fall var det svårt att göra det. Dessa anklagade kunna vara personer, som kommit på afvägar, kanske äro de till och med revolitionäre, men enligt vår åsigt äro de likväl inga krigförande anarkister, inga handlingens propagandister.

Sedan domen afkunnats, fördes de frikände och deras defensorer genast in i en annan sal, för att de icke skulle vara utsatta för publikens nyfikenhet. Enär domen afkunnades på en söndag, skulle anarkisternana egentligen enligt reglementets föreskrift ha föreblifvit i Coniergeriefängelset till måndagen, men på advokaten Demanges begäran befalte likväl statsprokuratorn Bulot, att alla de frikände skulle genast sättas på fri fot. Dessa skyndade också att lemna Cociergerie och skingrades i alla väderstreck. Sebastien Faure skulle ha förklarat, att han nu skall helt och hållet uppgifva propagandan genom ord och skrift. Sina anarkistiska åsigter skall han visserligen aldrig förneka, men hans min skall hädanefter vara täppt medelst en kaffa, som ingen skall kunna taga af honom, så vida det icke skulle ske vid ett mycket ovanligt tillfälle. Bastard, försäkrade, som samma afton afreste till Saint Denis, försäkrade, att han skulle låta trycka visitkort med påskriften: »Bastard, exanarkist». Många af de frikände återfunno vid fängelsets portar vänner och anförvandet, med hvilka de slogo sig ned på de närbelägna restauranterne. Fyra af de anklagade höllos, oaktadt sin frikännelse, inom lås och bom; dessa voro: Agneli, mot hvilken utvisningsorder utfärdats, Jean Grave, som för ögonblicket aftjenar ett två års fängelsestraff, som han ådragit sig genom offentliggörandet af en bok »Anarkien och det döende samhället»; Paul Bernard, hvilken likaledes blifvit dömd till 18 månaders fängelse för upphetsning, och slutligen Matha, hvilken såsom f. d. utgifvare av Revue Anarchiste dömts till samma straff som Bernard; Ortiz, hvilken, såsom förut nämts, blifvit dömd till 15 års tukthus, fick i söndags tillåtelse att tala med sin fästmö, Antoinette Cazal, med hvilken han inom kort mnar gifta sig.

Efter hela pressens kommentarier om den öfver de anklagade anarkisterne afkunnade domen, offentliggör den officiösa Temps en ledande artikel, i hvilken den uttalar den förhoppningen, att propagandan såväl genom ord och skrift som äfven genom handling trots de anklagades frikännande skall förlamas för en lång tid.

Sydsvenska Dagbladet 17 augusti

Not: Det här är sista förekomsten av “Agneli” som jag hittar.

Magnus 1894, Anarkism, Sydsvenska dagbladet

Samhällsförbättrarne

I Tyskland nöja sig samhällsförbättrarne med att vara socialister. I Frankrike blifva de anarkister. Tyskarne hafva en Bebel, men ingen Sebastien Faure, Jean Grave eller Paul Reclus. Härför hafva de kanske att tacka cesarismen och den militära autokratien som sätter en gräns för tal- och tryckfrihet, medan fransmännen få lida af att i sin generositet skänka dessa förmåner i en obegränsadt mått, ända tills de missbrukas. Af dessa anarkismens apostlar, som vi nyss nämnt, var Jean Grave, redaktör för sin kasts förnämsta och vildaste och våldsammaste organ, Le Révolte, medan Sebastien Faure spridde ut teorierna på beständiga föreläsningar i landsorten. Han har kunnat fortsätta sin industri i åratal, predikande eld och mord med mycket humanitärt känslosvammel i hela Frankrike, från Medelhafvet till Kanalen. Han, såväl som Jean Grave, besitter mycken intelligens och goda studier, den senare visserligen sjelfbildad, den förre hafvande åtnjutit bästa uppfostran.

Bland deras disciplar äro här en åtta, tio unga literatörer, tillhörande den parisiska bohêmen, medarbetande i revolutionära tidskrifter och af dem bemärka vi en tjugofemårig svensk, en målare vid namn Agneli, fullkomligt okänd för sina landsmän härute. Hans roll synes vart högst ofarlig, och han har gjort sig misstänkt och blifvit arresterad endast på grund af sin intima bekantskap med en allvarsamt komprometterad journalist, vid namn Chatel. Den som emellertid tilldrager sig största uppmärksamheten af den anarkistiska »intelligensen» på de anklagades bänk är Fenéon, författare och på samma gång tjensteman i krigsministeriet. Han skötte der sin tjenst onklanderligt; och hans rymliga samvete medgaf honom utan svårighet att på sina lediga stunder konspirera mot samhället och mot den regering, som gaf hoinom hans bröd. Han umgicks intimt och beständigt med flere af de nu häktade, bland andre den intressante inbrottstjufven Ortiz, och lefde i en fullkomligt anarkistisk omgifning. Man kunde tycka att en ung statens tjensteman kanske lämpligen kunde välja något annorlunda sällskap; och temligen indelikat kan det ju ock synas att försvara dynamit och sprängämnen just i sin byrå på ministeriet. Omedelbart efter Emile Henrys attentat i Terminus gjorde, som man påminner sig, anarkisterna inbrott i hans hem och bortförde derifrån allt af komprometterande art. I Fenéons byrå på hans embetsrum återfinner man sedan en del misstänkta saker hvars härledning från Henry man nu vill bevisa. Fenéon kan ej bestrida sitt anarkistiska umgänge men nekar förresten orubbligt till allt; han följde med anarkismen som tänkare och psykolog, intresserad af att studera alla moderna rörelser. Mannen väcker uppmärksamhet för sin hållning, kall, skap, beherrskad och högdraget föraktfull: han är en ironiker och hans var ofta högst träffande; äfven hans utseende är egendomligt, en kall, sarkastisk mask, med hårda hvassa drag, med spetsigt yankeeskägg på hakan, gifvande honom ett Mefistofeliskt uttryck.

Att anarkismen så mycket gripit omkring sig i den unga litterärt-astistiska [sic] bohêmeverlden förvånar mig knappast; föraktet för le bourgeois är der tradition och uttrycker sig med en pojkaktig snobbighet, i jemförelse hvarmed det värsta studentaktiga öfversitteri mot »brackor» (numera nästan försvunnet, åtminstone högst sällsynt) är ett rent intet. Det går öfver med åren, då den förre bohêmen gjort sig en ställning, sjelf blifvit en bourgeois. Men dessförinnan föraktar han obeskrifligt rentieren, affärsmannen, borgaren, embetsmannen, alla dem som äro inrangerade i samhället, som ej lefva likt fåglarne under himmelen. Kanske lite afund, men mera ungdomligt öfvermod, egenkärlek tillsatt med snobberi och ett visst koketteri; hos de starkt revolutionärt anlagde, eller hos dem som slitit mycket ondt och svultit bra kan det högdragna intelligensföraktet lätt gå öfver till hat; de sympatisera med de förtryckta, kännande sig sjelfva förtryckta af den rika klassen, och så fostras en Emile Henry; de som ej gå så långt nöja sig med propagandan i tal och skrift. Det literära proletariatet skapar nihilister i Ryssland, anarkister i Frankrike.

Och sålunda befinna sig dessa unga litteratörer nu inför rättvisan i sällskap med bofvar. Ty bland den snygga samlingen af arresterade anarkister ser man en hel del vulgära tjufvar och rånare. Bland dem är Ortiz, en elegant skurk, med halsduk tredubbel virad om halsen, som på Ludvig Filips tid, efter det nya farfarsmodet. Han var en utomordentligt skicklig inbrottstjuf och hans gömställe träffades proppfullt af stulna föremål af alla slag, tillräckligt att fylla tre butiker. Afgudad af anarkisterna, en förträfflig »compagnon», som åtnjöt de stora anarkisterna »filosofernas» synnerliga vänskap; dessa upphöjda tänkare och menniskovänner voro ej alls generade af Ortiz nobla sysselsättningar, han stal ju till en del för att skaffa partiet penningar och för öfrigt – stöld från »les bourgeois» är ju berättigad, ja högst förtjenstfull. Det är vackert att man ej dödar dem och äfven detta är ju högst loftigt. Anarkismen blifver den härligaste religion för allt det värsta afskum; alla mördare, trufvar och kanaljer komma naturligtvis att ge sig ut för anarkister, när de blifva fast, för att åtminstone gifva sig en gloria och göra sig till »martyrer», som visserligen hafva stulit men endast i den lidande mensklighetens intresse, arbetande på denna väg att realisera det jordiska paradiset.

E. S.

Sydsvenska Dagbladet 14 augusti 1894

Magnus 1894, Anarkism, Stockholms Läns Tidning

Hårdhändta och beslutsamma anarkistlagar

Det mest kännetecknande för det nya året är det hårdhändta och beslutsamma genomförandet af de anarkistlagar, som nyligen stiftats i Frankrike, särskildt med anledning af det fräcka attentatet i själfva deputeradekammaren för någon tid sedan.

Såsom vi redan i korthet meddelat har nämligen Cassimir Penier öppnat det nya året med att inleda en storartat aktion mot anarkisterna öfver hela Frankrike. Från alla städer i republiken inberättas om husvisitationer, beslagtagelser och arresteringar.

Självfa nyårsafton utfärdades cirka 2,000 order om husvisitationer och en del f dem utfördes redan under nattens lopp. Innan det nya årets första sol gått upp, uppgick husvisitationernas antal till öfver ett halft hundratal, hvarmeot ej mer än ett par arresteringar företagits.

I landsorten gick man än raskare till väga och en hel mängd misstänta anhöllos och ej mindre än 64 häktades själfva nyårafton.

En af de remarkablaste åtgärderna var häktningen af den bekante geografen Reclus, hvilken dock lösgafs efter några timmars förlopp. I Montluçon fann man en massa dynamit och andra sprängämnen och i Nizza arresterades ej mindre än 15 anarkister och utvisades omedelbart ur landet.

Vid husundersökningarne har man påträffat en massa anarkistiska korrespondenser och broschyrer. De häktade anarkisterna skola omedelbart ställas inför rätta, så att anarkistprocesser i massa förestå.

Regeringens framfart mot anarkisterna prisas mycket af den moderata republikanska pressen, som blott fruktar för att regeringen ej skall stå ut i längden på den inslagna vägen.

I motsats hårtill protestera andra tidningar mot mashäktningarne och husvisitationerna, hvilka betraktas som ett medel för regeringen attbekämpa socialisterna. Polisen lär nämligen ej ha tagit det så npga med att uppdra gränsen mellan anarkister och revoluitionära socialister och för öfrigt ej andra socialister heller.

Frankrike är för öfrigt ej det enda land, som inviger det nya året med skarpa förhållningsorder mot anarkisterna. Äfven i Grekland, som har haft att uppvisa ett miniatyrattentat mot deputeradekammaren uppträder man kraftigt mot samhällsfienderna. Äfven i Ungern förbereder man kraftåtgärder och lagar mot dynamitarderna.

Också i Spanien har man knäppt till med hårdhandskarne och häktat en hel del anarkister, bladn andra dem, som voro delaktiga i attentatet i Barcelona, hvarigenom som bekant flere personer dödades.

Om också ej någon internationell öfverenskommelse om anarkismens bekämpande ännu förefinnes, börjar dock det nya året godt med ett fast gemensamt uppträdande mot anarkismen. Det kan sannerligen också behöfvas, ty dynamitardernas alltjämt växande fräckhet har nu hunnit den poängen, att man i de land, där den fått fullt fotfäste, ej längre kan vara säker hvarken till lif eller egendom.

Här i Sverige och öfver hufvid taget i hela Skandinavien äro vi ännu lyckliga nog att ha blifvit förskonade från dylika laglösa samhällsvådliga subjekt, som de sydligaste ländernas anarkister äro. De är har alltid varit så, att de stora kontinentala länderna går före oss i utveckling såväl i godt som i ondt. Och vi följa i allmänhet med så småningom såväl i ena som andra fseendet. Det är därför med en viss oro och fruktan som man frågar sig om och när anarkismens hemska spöke skall gästa våra hittills därifrån förskonade bygder. Vi älska dock att tro, att den aldrig skall hinna hit, utan blifva kväst och stukad, trampad under fötterna, så att den aldrig mera uppstår.

Anarkismen är emellertid den liksom alla andra olagliga, mot samhällets bestånd och lugna utveckling i vår tid alltför talrika rörelser ett utslag af den allmänna missbelåtenheten hos de lägre folkklasserna med allt bestående. Denna missbelåtenhet måste på något sätt stillas, helst genom tillmötesgående och välvilja så långt med rättvisa och billighet är förenligt. Sätter man däremot konservatismens hårdhandskar emot dessa de lägre folkklassernas mången gång berättigade, nästan alltid lätt förklarliga och äfven ofta, det måste medges, öfverdrifna och pockande anspråk, så födas revolutionära känslor i deras bröst och följderna bli ej gynnsamma för någon. Det bekräftas alltför väl af de talrika arbetsrevolutioner, som fått namnet strejker och som medfört mången, såväl arbetsfifvares som arbetares ruin.

Bryter emellertid folkviljan ut i politiska revolution, blifva följderna än svårare. Anarkismen är en sådan den uppretade folkviljans ut i politisk revolution, blifva följderna än svårare. Anarkismen är en sådan den uppretade folkviljans revolution, en den oärligastem lömskaste och tegaste [sic] af alla revolutioner och så ytterst farlig, därför att den smider sina vapen i det fördolda.

Anarkismen visar i all sin afskyvärdhet att samhället är sjukt, sjukt in i hjärteroten och att det behöfver kureras. Alla inse vi det men att hitta rätta läkemedlet är just svårigheten. Tvångslagerne, fängelse och bojor äro, ehuru nödvändiga, dock blott palliativ, tillfällig medicin som ej förmår hela sjukdomen utan blott lindra och fördröja dess förstörande verkan på organismen. Något kraftigare och tjänligare medel måste tillgripas, ett medel som kan undanröja själfva sjukdomens orsak. Och på tillblandandet af denna universalmedicin av beta alla lagstiftare, alla ventekspaens idkare, religionens vårdare, skriftställaren, publicisten, filantropen, ja hvarje god och ädel människa, som vill föra det mänskliga samhället framåt till största möjliga andliga och materiella lycka för alla.

Stockholms Läns Tidning 9 januari 1894

Magnus 1894, Anarkism, Stockholms Dagblad

Den stora anarkistprocessen

Från Paris.

Bref till Stockholms Dagblad.

Den stora anarkistprocessen.

Paris den 13 aug.

I går spelades sista akten af den stora anarkistprocessen, hvilken, som bekant, slöts med att endast tre af de åtalade dömdes, och detta för materiella bott, medan de 22 öfriga, inbegripna alla »teoretikerna», gingo fria.

Sedan några advokater framfört de sista försvarstalen för några anklagade, icke tillhörande dem »di primo cartello», togs ordet, när presidenten frågat om någon af de åtalade hade något att säga till sitt försvar, först av Jean Grave. Denna, ganska upprörd, läste upp ett litet aktstycke, hvari han förklarade att han var en hederlig man, hvars karakter och existens man icke kunde förvägra aktning, äfven om man ej hyste någon beundran för hans skriftställeri, och betonade att han, liksom han alltid motsatt sig allt associationsväsen, aldrig hyllat propagandan genom stöld och mord. Sedan fick man på nytt höra den elegante talaren Såébastien Faure. Han har en släng af »cabotin» i sig, och han försmår icke teatereffekter.

Så vände han sig i går till jurymännen, vädjande till deras kärlek för sina barm, menande att han och hans liktänkande gjorde allt sitt möjliga för att bereda dessa barn »en blomsterströdd väg», och att jurymännen icke borde utsätta sig för de samvetsqval och den skam som skulle häfta vid dem, om deras kära små, när den en gång växt upp, erfore, att deras fäder i tiden dömt till bagnon en man som år 1894 vågat predika kärleken till friheten och propagera idén om den universellea lyckan (!). Om man trott på den anarkistiska »conférenciern», skulle han städse, långt ifrån att ha uppeggat lidelserna, ha vädjat till humanitetens bästa känslor. Slutligen utbraste Faure emfatiskt, med en åtbörd åt den Kristusbild af målaren Morot, som hänger på salens fondvägg: »Ah! Om den som dött på detta kors, i hvars skygga ni nu skipa rättvisa, kunde tala, skulle han säga: Män, kasten ögonen på mig och sen det nestliga straff hvartill jag dömdes! Och jag hade dock blott predikat menniskornas höjande och värdighet, jag hade sagt dem att de alla böra älska hvarandra som bröder… men fariséerna och prestfurstarne ha vanstält mitt apostolat… förtalat mina handlingar… Män, lyssnen icke till dagens fariséer… sparen mig den smärtan, den skammen att i dag se återupprepad den skändligheten, för hvilken jag blef offer.» Och slutligen denna harang, hvari han, som man ser, modest jemförde sig med den korsfäste, yttrade Faure till jurymännen: »Mina herrar, ni skola icke lyssna till dem (fariséerna), ni skola afgifva en dom af rättrådighet, oberoende och rättvisa.»

Derefter sade ett par andra af de åtalade några ord, hvarpå jurymännen drogo sig tillbaka för att öfverlägga. Deras rårplägning varade bortåt två och en half timme, men så hade de också cirka sextio spörsmål att dryfta. De trädde derpå ut, och juryns chef tillkännagaf att den nekande besvarat allt som rörde »affiliation» till en association af missdådare. Härmed följde »ipso facto» tjugotvå af de anklagades frikännanden, med Grave och Faure i spetsen. Var man beredd på detta resultat? Jag tror att litet hvar var rådvill beträffande utgången, om också under processens lopp antalet ökats af dem som voro böjda för att tro på ett frikännande utslag.

Hvad de frikända beträffar, dolde de flesta icke sin glädje, och somliga skeno af belåtenhet. Bugande sig för jurymännen lemnade de sina bänkar och samlade sig först i en närliggande sal, hvarifrån de fördes till conciergeree-fängelsets byrå för att undergå formaliteten med »la levée d’écrou» och signera sina namn i registret.

En och en fingo de sedan aflägsna sig, dock icke genom stora porten åt Quai de l’Horloge utan genom andra smärre utgångar. Några af dem inväntandes af några utanför bidande slägtingar eller vänner. Sebastien Faure förklarade för några hvilka frågade honom om hans planer för framtiden, att han icke mera ville bedrifva någon propagando, om han också fortfarande hölle på sina idéer. Han ville nu fullfölja sina studier i rättskunskap och, tills vidare åtminstone, icke befatta sig med någon politik. Häri gör han säkerligen förståndigt, ty med den nyligen af parlamentet voterade lagen, med »police correctionnelle» som forum, skulle han säkerligen icke slippa undan så lätt. En annan af de frikända, Bastard, lade på ett mera humoristiskt sätt i dagen sin afsigt att ej vidare befatta sig med någon omstörtningspropaganda, i det han sade sig ämna beställa visitkort med titeln: ex-anarkist. Och de öfriga voro gemenligen vid godt lynne. Herr Chatel och någon annan mente att de aldrig varit anarkister. Ledot ropade, när han kom ut på gatan: »Lefve friheten!»

Hvad Jean Grave, Bernard och Matha angår qvarhöllos de i fängelse, enär de ha förut ådömda straff att aftjena.

Vår landsman artisten Agelii blef ej heller genast försatt på fri fot, enär han kommer att ofördröjligen förvisas ur landet, något som man nu kunde vänta sig, om också det som lades honom till last under rättegången icke var af synnerligen graverande art.

* * *

Det säges att jurymännen stodo sju mot fem – alltså en röst mer än som behöfdes, ty vid lika antal blir resultatet friande. Hvari har man att söka förklaringen till deras mildhet? Kanske icks å mycket i någon sympati för de åtalade. Men onekligen var åtalet inledt utan att ha någon riktigt solid basis, och anklagelserna voro i flera punkter något haltande. Det var vanskligt att säga det de åtalade, af hvilka många alls icke kände hvarandra, bildade någon sorts association, och likaledes är det i lagen från slutet af förra året förekommande ordet »entente», samförstånd, en något sväfvande beteckning; dertill kommer att ingen lag har retroaktiv kraft. Den nyligen af parlamentet voterade kunde naturligtvis inte komma på tal, och äfven den af december 1893 kunde endast tillämpas så till vida, som man kunde bevisa, att de åtalade sedan dess offentliggörande gjort sig saker till något. Detta var i de flesta punkter litet svårt att bevisa. Kort sagt, jurymännen måste ha känt sig mycket villrådiga, det måste ock ha förefallit dem vanskligt att afgöra i hvilken mån den ena var brottslig och den andra icke. Lägg härtill att myndigheterna sjelfva under rättegångens lopp ådaglade en viss osäkerhet. Statsadvokaten fann sig sjelf föranlåten att afstå från talan mot flera anklagade, och flera saker kommo fram, tydande på att åtskilligt af hvar man velat framlägga som bevis icke höll sig vid närmare skärskådanden. Allt detta bidrog till jurymännens osäkerhet, och af denna deras villrådighet profiterade de åtalade.

De radikala tidningarna äro särdeles belåtna med resultatet. De moderata äro mycket missnöjda öfver den »échec» regeringen lidit, och somliga påpeka att man nu af denna utgång ser hur nödvändig den för någon tid sedan utfärdade lagen är. Ett par inrymma dock, att instruktionen var illa inledd, och att åtalet i många delar var bristfälligt.

Spada.

Stockholms dagblad 17 augusti 1894

Magnus 1894, Aftonbladet, Anarkism

Presidenten Carnot mördad

Lyon den 25 juni.

Då presidenten Carnot i går kl. 9,30 e. m. lemnade handelspalatsen stötte en person en dolk i hjertat på honom.

I synbarligen hopplöst tillstånd fördes han till prefekturen.

Gerningsmannen, en italienare, har arresterats.

Lyon den 25 juni kl. 12,50 f. m. Presidenten Carnot har nu aflidit.

Lyon den 25 juni kl. 11,30 e. m. Gerningsmannen till attentatet förklarar sig vara italienare och heta Cesario Giovanni Santo. Han är 22 år gammal. Endaste med svårigheter talar han franska.

I dag förklarar han, att han det senaste halfåret bott i Cette och först på morgonen ankommit till Lyon.

Paris den 25 juni. De ministrar, hvilka åtföljt Carnot, lemnade Lyon kl. 1 i morse.

Ministerrådet skall sammanträda i dag. Kongressen sammankallas till i dag eller i morgon.

Lyon den 25 juni. En stor menniskomassa har i går afton demonstrerat å gatorna och ropat: »Död åt mördaren!»

Ängden plundrade ett par kaféer.

Massan skrev äfven: »Ned med utländingarna!» Därefter begaf sig folkmassan bort åt italienska konsulatet till, men blef skingrad af polisen.

Lyon den 25 juni. Folkmassans raser växer. Italienare eller sådana, som misstänks vara italiernare, jagas på gatorna. Polisvakterna färstärkas [sic] och söka föra de förföljda personerna till polisstationerna för att lemna dem skydd. Patruller till häst draga genom gatorna i starkt traf för att bringa hjelp å e hotade punkterna. Infanteri bevakar den gata, där italienska konsulatet ligger.

Lyon den 25 juli. På gatorna råda allmän rorelse. Under hela natten hafva soldater och polismän vaktat italienska konsultatet. Två personer hafva häktats, den ene då han utbrast: »Det var bra gjordt!» den andre då han ropade: »Lefve anarkien!» Kyrassierer måste skydda dem mot massans raseri.

Lyon den 25 junu kl. 2,12 f. m. Ett ögonvittne berättar följande detaljer om Carnots sista ögonblick: Kl. 12 i natt mottog Carnot erkebiskopen, som stannade några ögonblick hos honom och därefter drig sig tillbaka till ett sidorum.

Kl. 12,30 var döden omedelbart förestående. Erkebiskopen blef tillkallad och trädde in i rummet, ledsagad af storvikarien, samt fick tid att tilldela Carnot dödssakramenten.

Carnot hade nästan fullständigt medvetande om sitt tillståpnd och yttrade två gånger: »Jag dör!»

Lyon den 25 juni, kl. 2,12 f. m. (fortsättning). I detta ögonblick böjde sig doktor Poncent öfver Carnot och sade: »Edra vänner äro här!»

Med knappt hörbar röst svarade Carnot: »Jag är glad öfver eder närvaro!»

Dessa voro hans sista ord.

Några sekunder därefter hade hjertat upphört att slå.

Kl. 12,45 drog presidenten sin sista suck. Presidenten dog i en järnsäng, som stälts mellan två fönster i det rum, dit han förts.

Det sår, som doktor Poncet hade skurit för att hämma den inre förblödningen, mätte 12 cm. i längd och 8 cm. i bredd.

Paris den 25 juni. Då underrättelsen om attentatet spred sig i Paris, uppstod en allmän rörelse på gatorna. Öfveralt yttrades sorg och smärta öfver det skedda, och rörelsen stegrades ytterligare, när dödsbudet kom.

Tidningarna brännmärka enhälligt och med stor harm det gemena attentatet i Lyon, hvilket synes vara så mycket mera oförklarligt, som Carnot genom sitt korrekta uppträdande, sin värdiga hållning och sin opartiskhet förvärfvat sig alla partiets akgning. Flera tidningar utkomma med sorgkanter. En del konservativa tidningar tillskrifer anarkisterna attentatet. De radikala tidningarne hoppas, att den borgerliga friheten icke skall lida men af katastrofen.

»Presidenten i senaten har i sin egenskap af nationalförsamlingens president beslutit, att båda kamrarna skola sammanträda såsom kongress i Versailles onsdagen den 27 dennes kl. 1 e. m. för att företaga val af ny president för republiken.»

Paris den 25 juni. Presidenterna för senaten och deputeradekammaren samt de i Paris varande ministrarna samlades kl. 2 i morse i inrikesministeriet för att öfverlägga om situationen.

Krigsministern general Mercier meddelade, att han telegrafiskt befalt, att samtliga garnisoner skola konsigneras.

Officielt skall i dag på morgonen utfärdas följande kungörelse:

Paris den 26 juni. Carnots sår var 8 c. m. djupt.

Sedan läkaren afskurit muskelfibrerna i såret, blef Carnots kropp stel och kall som is. Doktor Poncet trodde sig icke kunna fortsätta undersökningen af såret och ansåg sig böra lfverskölja presidentens fötter med hett vatten för att därigenom söka återkalla kroppsvärmen.

Fru Carnot hade redan afrest till Lyon, då telegrammet med dödsbudskapet anlände.

Lyon den 25 juni. Presidenten Carnot bevistade i går afton en bankett, som gafs med anledning af utställningen.

Efter bankettens slut bildades en fil af vagnar utanför handelspalatset med Carnots vagn i spetsen. Bredvid Carnot satt Rhône-prefekten Rivaud. Carnots vagn sattes kl. 9,10 i gång under jublande tillrop från den tätt sammanpackade folkmassan.

Plötsligt, då vagned befann sig midt för handelspalatsets långsträckta fasad, sprang en person upp på fotsteget till presidentens vagn, som genast höll. De närmaste stående sågo Carnot blekna och segna tillbaka i vagnen samt rusade på en person, som genom ett knytnäfvesslag af Rhône-prefekten kastades till marken. Carnot hade erhållit ett stygn intill hjertat och vid sidan af hederslegionens stora ordenskors framträngde oupphörligt blod.

Mördaren ville fly, men folkmassan, hvilken i början stod som förstenad, grep honom och skulle hafva sönderslitit honom, därest icke ett stort antal polismän bemäktigat sig honom. Under betäckning af öfver 10 beridna polismän fördes mördaren, som gick mellan dem med det skägglösa hufvudet böjt och iförd jacka och mössa, till polisstationen, där han strax därefter infunno sig Rhône-prefekten och andra tillkallade personer för att förhöra honom.

Med anledning af presidenten Carnots död flaggade i dag på half stång samtliga i hufvudstadens hamnar liggande  franska eller svenska fartyg, som angöra fransk hamn.

Aftonbladet 25 juni 1894

Magnus 1894, Anarkism, Dagens Nyheter

Dödsdomen öfver Vaillant

Dödsdomen öfver Vaillant synes komma att fullbordas. Benådningskommissionen har nemligen vid sammanträde i lördags hemstält om afslag å hans nådeansökan, och det är föga troligt att Carnot, som hittills alltid rättat sig efter kommissionen, denna gång skulle göra ett undantag, dess hellre som detta säkert af många skulle tolkas som personlig feghet å hans sida. Endera dagen lär man alltså erhålla underrättelse om att Vaillant med lifvet fått umgälla sitt dåd. Man fruktar emellertid att anarkisterna skola söka hämnas hans död, och polisen har derför fördubblat sin vaksamhet.

Dagens nyheter 3 februari 1894

Magnus 1894, Anarkism, Sydsvenska dagbladet

De 27 anarkisternes frikännande

I Paris sysselsätter sig den offentliga uppmärksamheten fortfarande med de 27 anarkisternes frikännande. Tidningen Matin har sökt att få veta orsakerna dertill. Till detta ändamål har en af dess medarbetare interviewat en af de edsvurne, hvilken förklarat dem »icke skyldige». – De edsvurnes ställning – sade denne – var temligen plågsam. Vi alla skulle för visso ha varit beredde, att understödja regeringen i dess kamp mot anarkien, men ändå från förhandlingarnes början hafva vi funnit, att vi icke skulle döma öfver »anarkister» i ordets vanliga betydelse. Med några få undantag voro de anklagade icke heller de vanliga förbrytare, som hvilka statsprokuratorn framstälde dem. Visserligen har hr Bulot upprätthållit anklagagelsen på ett skickligt sätt, men han yttrade sig uppenbart i strid med det verkliga förhållandet, då han påstod, att processen icke var en politisk process, utan endast ett rättsligt tillvägagående mot en skara vanliga förbrytare. Det var tvärtom en politisk process, och de fleste af oss tvekade att beträda denna bana. Om man stält öfverbevisade anarkister eller missdådare i ordets materiela betydelse inför oss, så skulle jurynm icke ha tvekat att fälla dem. Men i föreliggande fall var det svårt att göra det. Dessa anklagade kunna vara personer, som kommit på afvägar, kanskle äro de till och med revolutionäre, men enligt vår åsigt äro de likväl inga krigförande anarkister, inga handligens propagandister.

Sedan domen afkunnats, fördes de frikände och deras defensorer genast in i en annan sal, för att de icke skulle vara utsatta för publikens nyfikenhet. Enär domen afkunnades på en söndag, skulle anarkisterna egentligen enligt reglementets föreskrift ha förblivit i Conciergeriefängelset till måndagen, men på advokaten Demanges begäran befalte likväl statsprokuratorn Bulot, att alla de frikände skulle genast sättas på fri fot. Dessa skyndade också att lemna Conciergerie och skingrades i alla väderstreck. Sebastien Faure skall ha förklarat, att han nu skall helt och hållet uppgifva propagandan genom ord och skrift. Sina anarkistiska åsigter skall han visserligen aldrig förneka, men hans mun skall hädanefter vara täppt medelst en kafle, som ingen skall kunna taga af honom, så vida det icke skulle ske vid ett mycket ovanligt tillfälle. Bastard, som samma afton afreste till Saint Denis, försäkrade, att han skulle låta trycka visitkort med påskriften: »Bastard, exanarkist». Många af de frikände återfunno vid fängelsets portar vänner och anförvandter, med hvilka de slogo sig ned på de närbelägna restauranterne. Fyra av de anklagade höllos, oaktadt sin frikännelse, inom lås och bom; dessa voro: Agneli, mot hvilken utvisningsorder utfärdats, Jean Grave, som för ögonblicket aftjenar ett två års fängelsestraff, som han ådragit sig genom offentliggörandet af en bok »Anarkien och det döende samhället»; Paul Bernard, hvilken likaledes blifvit dömt till 18 månaders fängelse för upphetsning, och slutligen Matha, hvilken såsom f. d. utgifvare av Revue Anarchiste dömts till samma straff som Bernard.; Ortiz, hvilken, såsom förut nämts, blifvit dömd till 15 års tukthus, fick i söndags tillåtelse att tala med sin fästmö, Antoinette Cazal, med hvilken han inom kort ämnar gifta sig.

Efter hela pressens kommentarier om den öfver de anklagade anarkisterne afkunnade domen, offentliggör den officiösa Temps en ledande artikel, i hvilken den uttalar den förhoppningen, att propagandan såväl genom ord och skrift som äfven genom handling trots de anklagades frikännande skall förlamas för en lång tid.

Sydsvenska dagbladet 17 augusti 1894